Mamma & Pappaprojektet

Det är inte bara att sätta sig och skriva har jag märkt och förstått. Vad är det jag vill berätta, hur vill jag berätta det och hur delar jag upp allt i olika kapitel och vad ska varje kapitel innehålla? Jag har en massa material att utgå ifrån för att få ihop en bra historia men vilka fakta och vilka händelser ska in var? Hur får jag ihop det så det blir ett flöde och är det något jag glömmer som är viktigt att ha med? Har jag all information jag behöver eller bör jag läsa på ytterligare och från fler synvinklar? Och hur vet jag när jag har tillräckligt för att göra en rättvis skildring?  Jag fick tips från Alex om ännu en bok att läsa, ”Bron vid Andau” som skrevs av den kända amerikanska författaren James Michener som åkte till den lilla byn Andau i Österrike där många Ungrare tog sig över Einserkanalen från Ungern till Österrike. Han intervjuade runt 2000 flyktingar om livet i Ungern under den kommunistiska regimen och de intervjuerna blev till denna bok. Intressant att veta är också att bron som pappa och Alex korsade för att nå friheten sprängdes bara några dagar efter de tagit sig över. Boken ska jag genast leta reda på, på bibliotek eller antikvariat. Men först ska jag läsa klart den bok jag håller på med nu.  Ännu en skildring skriven av flera frihetskämpar. Den heter ”Vi kämpade för Ungern-Frihetskämparnas egen berättelse” och är utgiven av Institutet för samhällsforskning i Mullsjö 1957.

I veckan fick jag ett långt mailsvar från Alex där han svarade på mina frågor och lite därtill. Han har så mycket intressant att säga och jag vill få med så mycket jag kan när jag sätter mig ner för att skriva. Många intressanta fakta men också roliga anekdoter om det de gjorde tillsammans och som får mig att skratta när jag läser dem. Busfrön kan man nog säga att de var. 🙂  Han tar sig verkligen tid att hjälpa oss med detta och det är så fint att han bryr sig. En av frågorna jag hade till honom var hur min far var under barndom och tonåren, hur uppfattades han av andra, vilken personlighet hade han? Alex beskrev honom ur sin synvinkel och när han åker ner till Ungern i höst för att gå på klassåterträff erbjöd han sig att ta med sig frågan till de gamla klasskamraterna de hade. Så otroligt omtänksamt av honom vilket hjälper mig mycket för att få en uppfattning om vem pappa var då och hur han uppfattades av sina vänner. Det ger mig mycket i mitt personporträtt av honom och för att få honom mer levande i min text. Otroligt tacksam över det!

Nu är det dags att sluta planera och strukturera för dagen, tar istället fram boken och läser om fler livsöden….

20160407_212549

Det kreativa flödet

 

Den här veckan har jag inte haft så mycket inspiration till att göra något, mitt sinne har varit splittrat och ofokuserat. Som tur är har jag mina vänner och min sambo som ger mig energi. Energi i givande samtal, energi i en gemensam förståelse för det egna skapandet, energi som flödar på samma nivå och energi som ger mig mer av mig själv. Den här veckan har handlat om att backa och att inte pressa fram något utan bara vara. Inte så lätt när man vill se resultat av det man gör men att stanna upp är något jag också behöver bli bättre på.  Förutom att träffa mina fina vänner har jag tagit hjälp av Pinterest som är en källa av inspiration när lusten är låg. De här bilderna hittar ni till exempel i min mapp Black & white.

Att skriva, Mamma & Pappaprojektet

Man kan oftast inte bestämma när man ska vara kreativ. Dyker en idé upp, infinner sig tillfället är det bara att köra. Om man kan. Att resa, sitta på buss eller tåg är riktigt bra för att få utrymme till att skriva. I helgen satt jag på en buss till huvudstaden och när det inte fanns så mycket mer att göra, än att lyssna till musiken i hörlurarna, formades en historia i mitt huvud. Då jag dumt nog inte var förberedd alls fick jag skriva ner allt på min mobil. En hel novell knappade jag in på min lilla Samsung. Är man i nöd så är man men historien, den skulle ut. Jag har sedan suttit och filat till novellen här hemma under veckan som gått och jag börjar bli nöjd över resultatet, bara lite kvar. Stuva om några meningar, byta ut ord, kanske lägga till någon extra beskrivning osv. Sedan är det dags att se om den håller genom att låta några väl valda personer läsa igenom den. Men det tar vi sen.

IMG_20160319_091123

Idag har jag suttit hemma hos min syster och arbetat med det sista av översättningen av Alex text. Det sista stycket handlade om deras flykt till Österrikiska gränsen där de sedan tog sig vidare, pappa mot Sverige och Alex mot Australien, men då de båda egentligen siktade på Amerika. Jag kan inte annat än tänka på hur läget ser ut i Europa idag, tänk om gränsen hade varit stängd när pappa kom till Österrike i november 1956, tänk om inte världen och Europa hjälpt till då. Hans enda val hade troligen varit att försöka ta sig tillbaka till hembyn, hoppas på att inte springa på några ryska soldater på vägen, som slaktade de som var på flykt ur landet. Väl framme, om han klarat sig så långt, försöka hitta ett gömställe och gå under jorden i hur många år? Bara för att han med så många andra landsmän ville ta tillbaka sitt land från ryssarna. Vi som är uppväxta i Sverige har nog svårt att greppa allt detta med krig, flykt och vad det innebär att förlora allt, se människor dö bredvid ens sida och inte veta när och om man får se sina nära och kära igen. Jag tror inte vi fattar vad det gör med en människa. Men gränserna var inte stängda denna novemberkväll utan min pappa tog sig över gränsen och blev väl mottagen för att starta sitt nya liv utanför hemlandet. Med allt det skulle innebära för honom.

IMG_20160325_165301

 

Mamma & Pappaprojektet

Mycket just nu handlar om min pappa. Inte för att han är viktigare än mamma utan för att det är vad jag jobbar med just nu. Min syster och jag har diskuterat om vi ska ”dela” på våra föräldrar, att vi jobbar med varsin. Då jag har den främsta kontakten med Alex i Australien var det naturligt att jag skulle fokusera på pappa och hans historia. Iallafall för nu.

Men min mamma då? Min mamma är världsbäst på att vara mamma, att vara kvinna, att vara människa. Hon har förlorat många nära i sitt liv, tillochmed en egen dotter, men hon har stått pall och inte ryggat tillbaka för nya utmaningar eller äventyr. Hon är en av de starkaste och mest förvirrade personer jag känner och med hennes  styrkor och svagheter beundrar jag henne djupt. Till skillnad från min turbulenta relation med min pappa där vi båda föddes med lika hett temperament är mammas och min relation lugn och harmonisk. Vi kan bara vara i varandras sällskap och när vi har något att säga så pratar vi. Mamma har varit den som inte bjudit på motstånd utan har tillåtit mig att fatta mina egna beslut utan att alltid säga sin mening i frågan.  Hon har alltid varit nyfiken på mina val i livet men accepterat dem som de val de är och litat helt och fullt på att jag fattat rätt beslut för mig. Hon har aldrig vad jag minns kommit med förmaningar utan vi har haft och har en ömsesidig respekt för varandra vilket har fått mig att aldrig vilja göra henne besviken genom att svika hennes förtroende.

Min mamma är en cool mamma som testade meditation när det var helt nytt i Sverige och ansågs som det flummigaste som hänt världen, hon började jobba när alla av det lilla samhällets kvinnor fortfarande var hemmafruar och hon skaffade samtidigt körkort för att få känna sig fri. Hon skolade om sig sent i livet och har haft två karriärer i sitt yrkesverksamma liv. Som pensionär har hon lärt sig healing i Indien, promenerat den gamla pilgrimsfärden mot Santiago de Compostela i Spanien , börjat styrketräna på gym och för första gången i livet bott själv, och älskar det.

Min mamma har förlorat kärlek, på det grymmaste sättet någonsin, men ändå lyckats resa sig upp och upptäcka livet och kärleken igen. Min mamma är inte rädd för något, det som händer händer säger hon bara och rycker på axlarna. Allt har en mening och det finns alltid en lärdom i det som händer. Det är min mammas livsfilosofi. Ingen dum mamma jag har! <3

10626519_10153255518587814_5758368669733633903_n

 

Det kreativa flödet

Hon satt där på bussen,  huvudet värkte lite och kroppen kändes rastlös över att inte fått den vila den behöver.  Blicken glider över det vaknande landskapet som glider förbi utanför fönstret och tankarna flyger fritt. En bild av hennes far dyker upp för hennes inre och ögonen börjar tåras och halsen känns trång. Han finns henne närmare nu än vad han gjort under flera års tid och saknaden är tillbaka fast på ett annat sätt än tidigare.  Nu har hon en annan bild av honom, ur en vuxens persons perspektiv. Allt han behövt offra,  allt han behövt lämna i sitt liv för att överleva. Trots saknaden är hon stolt,  så stolt över sin far som vågade stå upp för sig själv och sitt folk när han inte visste vad hans egen utgång skulle bli.  Min far, min pappa,  min förebild.

Det kreativa flödet

Det där med att läsa. Att ha förmånen att kunna läsa. Jag har alltid älskat känslan när verkligheten krymper och bokens värld öppnar sig. Att få sitta hela dagarna och vara med om en massa äventyr i många olika länder och tidsåldrar, i draman och mardrömmar. Att få följa med karaktärerna på deras livsresor. Jag får möjligheten till att bli berörd, att känna genuin glädje, sorg och skräck. Att kunna känna sådan separationsångest och saknad när jag avslutar en riktigt bra bok, känslan som lever kvar och minnena av textrader som finns kvar hos mig många år framåt. Det där med att läsa, att ha förmånen att kunna läsa. Det är något att vara tacksam över.

Böcker_stor

 

Mamma & Pappaprojektet

Under veckan har jag försökt att sprida ut mitt arbete lite då det är ett tungt och energikrävande jobba att sätta sig mitt in i revolutionens center. Jag översätter delar av Alex text som kan vara bra som grund för vårt vidare arbete och parallellt som de händelserna rullar fram läser jag ur ”Studentens dagbok” om samma händelse. Jag försöker också läsa faktatexter för att få samma händelse beskriven ur olika perspektiv så jag kan få en så klar helhetsbild jag kan. Det är först när jag gör detta som jag för första gången verkligen förstår vad min pappa gick igenom. All den skräck och upphetsning som spred sig över Budapests gator de dagarna.

Jag och syrran författade ett brev  häromdagen när jag var hos henne. Ett brev till vår fars kvarvarande systrar i Ungern. Vi har träffats endel under årens lopp, men sen pappa gick bort har det blivit mer sällan mellan tillfällena då vi lever olika liv och inte talar samma språk på flera olika plan. I brevet ställer vi frågor om pappas barndom och uppväxt, vem var han som bror och son? Frågor vi gärna vill ha svar på för att bilda oss en så realistisk bild av pappa som möjligt och underlätta för oss i vårt vidare arbete.

Jag gillar att lära känna pappa på det här sättet, då jag aldrig fick en chans att göra det när han var i livet. Blandat med de där jobbiga känslorna så finns det ändå en känsla av tillfredsställelse av att äntligen få göra det.

 

 

Att skriva, Det kreativa flödet

Det kan vara en bild, ett foto, en färg eller form. En konstutställning eller ett par ord, en blomma eller doften av natur. Ibland kan minsta lilla kicka igång det där. Den senaste veckan har jag sökt min inspiration i böcker, jag har precis läst ut ett par  böcker som gett mig ett nytt perspektiv till mitt skrivande och en ny bok med ett helt annat grepp. Alla skönlitterära med sitt speciella berättande. En av dem inspirerade mig till en shortstory som jag nästan känner mig klar med och en fantastisk konstutställning av konstnären Karin Broos inspirerade mig till att fota igen (den första bilden är en av hennes akrylmålningar som nu visas på länsmuseet i Örebro). På morgonens promenad ner till badplatsen hos min syster stannade jag upp och hittade bilderna för dagen. I några av dem kan jag nästan se Ronja Rövardotter flimra förbi, och en textrad dyker upp i mitt inre, en ny historia att berätta kanske?

 

 

 

Det kreativa flödet

Känslorna ligger på ytan. All research för mig närmare kärnan. Pappa var verkligen där. MITT I händelsernas centrum. När allt hände…. <3

2501712_1200_675

foto: Sveriges radio