Det kreativa flödet, Mamma & Pappaprojektet

Det är inte så ofta det händer, men när det händer; Wow!

Idag vaknade jag till en helt oplanerad dag, en dag helt utan måsten. Sådana är värdefulla, när man bara får känna in vad man känner för just där och då. Jag ville skriva…Om pappa. <3 Jag plockade fram ett av de kapitel som är klara i sitt första utkast och satte igång. Och vad det flöt, jag var där, bredvid min pappa och Alex. Mitt i härdsmältan av det som var Ungerska revolutionen. Från att tidigare ha harvat med att bygga en ram av text, som inte alls är så givande och roligt, till att nu få redigera och fylla i texten med färger som jag tidigare inte sett. Ibland krävs det att en text får ligga och vila, innan man kan ta upp den och se den i ett annat ljus. Och dessa dagar, när det bara flyter på är så värdefulla när livet rullar på med alla sina måsten. Hela dagen blev jag sittande, med den texten och lite annat smågrejs. Jag hade glömt hur kul det är att spendera en hel dag till sin kreativitet, jag vet inte när jag gjorde det senast. Snart igen. Jag lovar. Namaste. <3

2a976f50e7b78e3564e0b5dd315276c6

Det kreativa flödet

Vissa dagar bara spritter det i kroppen, djupt i mitt innersta. Viljan till att vilja skapa, vara kreativ…  Den senaste veckan har jag känt att sensommaren har kommit, att de mörka kvällarna initierar de klara höstdagar vi snart kommer att få uppleva. Eller de regniga dagarna spenderandes i soffan, omringad av en massa tända ljus. Min absoluta favoritårstid, hösten. Det är då jag blir mitt mest kreativa jag, det är då jag sprakar av energi, skapande-och upptäckarlusta och verkligen landar i mig själv. Mitt nyår passar nog bättre när vi kliver in i september snarare än januari. Det är då mitt nya år börjar när jag är fylld till bredden av sommarens och solens ljus, till skillnad från det mörkaste mörka mitt i vintern. Varje höst brukar jag påbörja nya projekt och jag sitter just nu och funderar på vad det kommer bli för något detta år. Kanske ta tag i och göra den där stora drömfångaren att sätta på vardagsrumsväggen, skicka ut det där brevet till olika förlag….Eller något helt annat…Vi får väl se! <3

Bilder: Pinterest

Att skriva, Det kreativa flödet

Att skriva utan prestation. Att låta det bara komma till sig. Jag har alltid haft svårt för att inte pressa mig själv för hårt. Jag vill så gärna skapa, att tanken på skapandet snarare hindrar mig än öppnar mitt flöde.  Jag förbereder mig gärna i tanken, inhandlar canvas och färger men blir sen stående framför den blanka duken och låser mig helt. Canvas och färger är symboliskt menat men det blir lätt så för mig i de flesta kreativa sammanhang. Tanken på att utföra är på nått sätt mer kreativt än själva utförandet. Jag har känt så med mitt skrivande en tid. Vissa texter har bara kommit, men det har varit de personliga, de helande texterna. Jag har saknat att skriva fiction, ”hittepå”-texterna. Kan antagligen höra ihop med att jag varit någon annanstans i huvudet plus att jag inte alls läst i lika stor utsträckning som tidigare. Läser jag inte får jag inte inspiration till orden, till berättandet, till olika scenarion och min skapande-process blir lidande. Min resa till Härjedalen, vidderna och miljöombytet hoppades jag skulle kicka igång min lust och ambition igen. Jag har tiden till detta i mitt liv just nu, jag vill verkligen. Så igår startade jag min dag genom att bara känna in, studera fjälltopparna från mitt sovrumsfönster, andas in i yogan och bara flyta. Släpper jag så kommer kreativiteten, jag vet ju det. Men ibland är det så svårt att släppa kontrollen som med så mycket annat i livet. Men så igår kom det bara, det som legat på lur en längre tid men jag inte tillåtit att släppa fram, strukturen i den längre texten jag håller på med. Jag hittade formuleringar, vad jag vill berätta, olika kapitel och vad de ska handla om och jag har börjat hitta karaktärerna och deras bakgrundshistorier. Ger jag mig tid så kommer det. Egentligen är det så lätt. Att bara släppa kontrollen och gå på känsla. Kör!

 

Det kreativa flödet

Hur släpper man taget om någon? Även när det onda gått över och bara minnen finns kvar. Fina och mindre fina minnen men båda väldigt avlägsna, som för ett ögonblick dyker upp vid ytan i form av en luftbubbla, och sedan spricker och lämnar vattenytan blank igen. Att släppa taget, låta någon gå fri från mina tankar, att låta mig själv gå fri. Att släppa taget, genom att släppa in andra människor. Människor som ser, som uppskattar. Vänner, förälskelser och slumpmässiga möten. Genom att ge dem olika pusselbitar av dig själv, och ta små pusselbitar från dem för att få perspektiv. För att hitta och för att kunna släppa allt gammalt. Att definiera sig själv i hur du speglas i andra, och hur andra speglas i dig. Att hitta tillbaka till dig själv, genom att släppa och lämna plats för det nya…

17353234_10155864332252814_3348761236513449991_n

Det kreativa flödet

En av de svåraste sakerna i livet, som jag upplever det, är att lyssna till sig själv. Att höra sin egen sanning om den man är, vad man gillar och varför man agerar på så sätt som man gör. Att våga se sig själv och acceptera den man är,  sina mönster och de bättre och de sämre sidorna.  Att respektera sig själv och andra i sin omvärld så pass att man vågar vara den man är fullt ut, utan rädsla för vad andra ska tycka och tänka. För mig är detta ett ständigt arbete och i efterdyningarna av en kris är det lätt att se saker klarare. Jag är i ständig utveckling, som en orm som ömsar skinn. Och det är jäkligt spännande.

 

15338644_10155502433172814_375958990125734202_n

 

 

 

Det kreativa flödet

Att vara nyfiken på möten. På andra personer och vad de ”ger” dig. Utmaningar i former av åsikter, medhåll och igenkännande för att befästa det du tror på.

Under åren har jag träffat många olika slags människor. Människor jag känner mig hemma med och människor jag känner mig utanför och väldigt annorlunda med. Men alla har givit mig något, de har gett mig en ny pusselbit om vem jag är och vad jag står för. Jag har alltid fascinerats av möten, velat ”testa” vem jag är i olika situationer med olika personligheter för att se om det är ”jag”. Vem jag kan identifiera mig med då jag är omständlig och ändrar form i olika skeenden och perioder i livet.

Flertalet av mina vänner och bekanta utmanar mig i just detta. När jag var yngre strävade jag efter att ha vänner som var väldigt lika mig, att ha medhåll ifrån, att tycka likadant som. Idag strävar jag snarare efter ett ”open mind” hos de jag väljer ha nära mig. Att se olikheter och likheter som något som får mig att bredda min syn och min världsbild. Att lära mig saker jag inte kände till då det inte ligger i mitt intresse men helt plötsligt blir ett intresse då en vän pratar passionerat om det. Att hela tiden utveckla sig själv och sitt vetande. Jag är en människa som inte vill stå still utan väljer att sträva efter nya insikter i mitt liv. Att se alla möten med människor, både svåra som sänker mig mentalt och de som höjer min energi, som en ny bit av mig själv. Det gör livet mer intressant och dessutom mycket roligare. <3

Att skriva, Det kreativa flödet

Hur många gånger ska man arbeta om sin text? Pilla med ord hit och dit, lägga till något nytt, ta bort gammalt för att sedan ta tillbaka ursprungstexten igen. Kan man arbeta för mycket på en text? Jag är självkritisk vilket nog alla är som arbetar utifrån sig själv. Man kan inte fånga allas tycke men man vill så gärna att texten ska falla ut rätt, oavsett innehåll. Att den ska flyta. Det är svårt att känna sig helt nöjd och riskera att få kritik för något man jobbat på så länge.

De texter jag lägger ut här kan jag hitta fel i om jag läser dem igen. Att jag inte gjorde si eller så eller såg den upprepningen tidigare! Men så är det ju också så att de texter jag väljer att publicera här är texter jag kan släppa ifrån mig även om de kanske inte gått igenom hela ”löpande bandet”. De är till för att få mig att öva, att bli bättre och upptäcka vart jag gjorde fel snabbare.

Jag har fått många fina komplimanger för mina texter och det känns superkul och ganska underligt. Att någon läser detta?! Bloggen startade jag i syfte att våga, att våga finnas därute där alla kan se. Men jag räknade nog inte med att folk faktiskt skulle läsa, och tycka att det var bra. Hur mycket jag än gillar att få komplimanger så tar jag även gärna emot synpunkter. Jag tänker då främst på de små historierna jag skriver runt en bild eller ett fotografi. Känns språkbruket fel? Känner du ingen anknytning till historien/karaktären och i sådant fall varför? Vad hade du velat skulle hända? Eller kanske är det något du tycker var speciellt bra. En karaktär som träffade rätt? Känslan som frammanades eller något annat du gillade lite extra? All hjälp för att ta mig vidare tas tacksamt emot då skrivandet är den första kreativa inriktningen jag verkligen brinner för. Jag känner ett ständigt behov att hela tiden utvecklas och förbättras inom området och det känns underbart och rätt ovant för mig då jag ofta tröttnar på alla mina projekt efter en stund. Men detta är så kul och känns så rätt! Så jag gissar på att jag äntligen hittat min ”röst”!<3

 

10577189_10153179559867814_2887233928736620055_n

Det kreativa flödet

För ett par månader sedan började jag att titta om på serien Gilmore Girls som jag älskade när den var aktuell. Liksom Rory Gilmore har jag alltid läst mycket, det har alltid tilltalat mig att få begrava mig i en annan värld för en stund. När Rory besöker Harvard för första gången får hon nästan ångest när hon får syn på ett av de flertal bibliotek som finns på campus,  då hon inser att hon aldrig kommer hinna läsa alla dessa mästerverk under sin livstid. Jag kan förstå henne. Tidigare var jag väldigt noga med att läsa ut alla böcker jag företog mig, oavsett vad jag tyckte eller kände för karaktärerna, språket eller ploten. Det gör jag inte idag. Har inget fått mig att fastna efter mellan 50-100 sidor lägger jag boken åt sidan. Tiden är för knapp för att läsa böcker som inte ger mig något och då lägger jag hellre min energi på böcker jag tycker om.

Under mina ungdoms- och tonår läste jag till exempel mycket Sidney Sheldon, Virginia Andrews och Jean M Auel. Smaken förfinades när jag gick ut gymnasiet och praktiserade på ett bibliotek där jag bland annat hittade Jonas Gardell, Stephen King och Ulf Lundells ”Jack”. Jag minns att det var fantastiskt att få sortera och ställa tillbaka böcker på sin plats då jag alltid hittade något nytt namn. På den tiden kunde jag läsa flera böcker samtidigt men den koncentrationsförmågan finns inte längre. Under årens lopp har jag upplevt väldigt många historier och vissa har följt med sedan mina tidiga tonår. Diana Gabaldons böcker som nyligen blev serie (Outlander) har jag läst från femton års ålder till och med för fram till något år sedan då hennes sista bok i serien släpptes. Ganska mäktigt att få följa en historia och dess karaktärer så länge, de blir nästan som familj. Inte konstigt att jag har fastnat för tv-serien heller. I tjugoårsåldern läste jag boken ”American Psycho” av Bret Easton Ellis. En väldigt speciell bok som jag fortfarande kommer ihåg vissa meningar och stycken ifrån. Jag minns att den rörde upp en mängd motsträviga känslor i mig, körde runt dem som i en mixer och kastade tillbaka dem i ansiktet. Häftigt att en författare kan förmedla något sådant. De böcker som betytt mycket är de böcker som jag minns länge, de böcker som lever kvar i form av känslor och texter. Jag kan tycka en bok är riktigt bra när jag läser den men har den inte ”det” så försvinner historien ganska snabbt i minnet.

Många författare och böcker har satt sina spår men dessa har satt djupare spår än andra. Jag älskar Carlos Ruiz Zafón för hans sätt att beskriva en boks liv, Ann Rice för att ta med läsaren så skickligt in i sin värld, Donna Tartt för sin surrealism och persongalleri, Marisha Pessl för sitt sätt att leverera en historia och lämna kvar en ogripbar känsla när man lägger ifrån sig boken, och Robin Hobb som helt enkelt är den bästa i genren fantasy då jag på riktigt var förälskad i en av huvudkaraktärerna och grät när serien tog slut.  Jag letar ständigt efter dessa kickar och ibland lyckas jag och ibland inte. Jag får börja göra som Rory Gilmore, alltid vara förberedd med en bok i väskan för att hitta så många kickar jag kan innan jag dör.

 

20160930_140323

Att skriva, Det kreativa flödet

Jag försöker få orden att bara flöda, inte bry mig om hur det låter eller om det blir fel. Det är sådant som går att ordna i efterhand. Men jag fastnar ibland på att jag vill få ur mig redan färdigt material, att allt ska låta klockrent redan från början. Även om jag ju vet att så inte är fallet, iallafall inte för mig. En text måste få mogna och arbetas fram. Jag brukar jobba med en text vid minst 6 tillfällen innan jag börjar bli någorlunda nöjd. Då får den ligga och vila ett tag innan den tas fram igen för att ses över ytterligare. I en lång text arbetar jag på samma sätt men arbetar där stycke för stycke. När allt sedan fått vila går jag igenom hela texten för att se så att övergångarna flyter och om något behöver läggas till eller tas bort för att få ett läsarvänligt flöde. Men ibland händer det att den där klockrena texten bara rinner ur mig på en gång, och när jag efter 5 minuter stannar upp för att läsa igenom raderna framför mig blir jag både förvånad och stolt. Denna vecka önskar jag att jag haft sådana stunder. Inte det kämpande för att få ur mig något som låter eller känns bra utan bara det där självklara. Som tur är finns det annat som behöver fixas med när det går trögt med orden. Struktur ska läggas, skrivövningar och backuper ska göras och böcker ska läsas. <3

Att skriva, Det kreativa flödet, Mamma & Pappaprojektet

Ibland vill inte hjärnan det jag vill. När den bestämt sig för att gå på högvarv utan att sakta ner. Att gasa hela tiden. Precis så var gårdagen. Jag hade bestämt mig för att den här helgen skulle handla om att vara kreativ och att skriva. Och så vaknar jag upp på mitt mest rastlösa humör och vill göra 1000 saker men inte har ro till en enda. Jag satte mig med datorn och försökte skriva lite och trots min höga puls så fick jag ur mig en liten historia om en bild som kommer på bloggen här i veckan.  Jag försökte pricka av listan med saker som jag skrivit ner skulle göras med pappas historia men också egna skrivarövningar. Jag fick lite fakta nedskrivet om revolutionen men sedan var det stopp. Skulle jag åka till torpet? Åka ut i skogen o leta svamp? Ta med mig en bok o gå ner på stan för att köpa en kaffe och sitta o läsa i solen? När jag är på det där humöret så funkar inget, jag vill göra så mycket men kan inte bestämma mig för något så blir oftast bara sittande. Tillslut, med lite påtryckningar åkte jag upp till Stripa gruva i Guldsmedshyttan där de hade öppet hus med olika utställare, café o mat och livemusik. Underbar miljö där inspirationen kom tillbaka. Och det är ju det jag vet. Släpper jag på den där krampaktiga känslan av att vilja så mycket, så brukar jag ju få exakt det jag behöver.

Idag vaknade jag iallafall med ett skönt lugn. Så jag startade dagen med att läsa ut boken jag höll på med för att sedan ta itu med den där listan som låg och väntade. Så idag har jag gjort en ram för kapitel nr 2 av Revolutionen, de följande dagarna. Tror det kan bli riktigt bra! Jag hann också med att titta lite på skrivarövningarna jag tänkte försöka ge mig på under nästa vecka. Harmoni! <3

14322228_10155204940332814_8346157473662441313_n