Mamma & Pappaprojektet

En rastlöshet har dominerat den sista tiden. Vandrat på gränsen till att vara helt sprudlande energisk och full av inspiration och vacklar jag bara lite så finns inget av det där kvar. Att hålla huvudet över vattenytan och inte pressa för hårt men inte heller strunta i den lilla tråden som rycker i mig. Hantera det varsamt.

Jag känner att jag är på väg nånstans, och det är kul. Trots ett underligt humör med driv och ickedriv så producerar jag.  Jag och min syster kan ha hittat ett sätt att arbeta på som funkar för oss båda vilket känns riktigt kul. Vi har fått prova oss fram och har ännu inte landat helt men tror att vi är på rätt spår nu.

Jag är snart klar med detta kapitel. Sedan återstår fakta och viss redigering innan jag släpper det för nu. Jag har kommit över kartor på Budapest och ska på dem markera ut platser och gator som jag finner i Alex text. Jag behöver veta hur de rörde sig för att kunna fortsätta att befinna mig vid deras sida. Jag blev tipsad om en dokumentär av min syster som ligger uppe på SVTplay nu. ”Budapest brinner”. Där följer man en man och en kvinna som var med under revolutionens dagar 1956. Rekommenderas varmt för dem om man vill veta mer. <3

 

Att skriva, Mamma & Pappaprojektet

Jag har tagit mig in i berättelsen och befinner mig sida vid sida med min pappa och Alex under revolutionens dagar. Jag ser vad de ser och känner det de känner. Det är häftigt när man står jämsides med sin historia och inte bara har ett ovanifrånperspektiv. Jag har inte reflekterat över om jag gjort likadant tidigare men jag tror inte det.  I sånt fall har jag inte varit medveten om det. Jag har hittat ett flow i att arbeta med pappas text. Jag gör en god kopp kaffe, sedan så kör jag bara. Som jag tidigare beskrivit så tänker jag inte så mycket utan känner mest, grammatiska fel och konstiga ordföljder går att ändra på i ett senare skede, nu ska jag bara få historien att röra sig framåt. Och det gör den vilket är spännande och otroligt roligt. Kapitel nr 2 har hittat sin form och det första utkastet börjar bli klart.

 

2c39d42b214647bcf407451695b26091

Bild: Pinterest, min mapp Black & white (ovanifrånperspektiv)

Att skriva, Det kreativa flödet, Mamma & Pappaprojektet

Ibland vill inte hjärnan det jag vill. När den bestämt sig för att gå på högvarv utan att sakta ner. Att gasa hela tiden. Precis så var gårdagen. Jag hade bestämt mig för att den här helgen skulle handla om att vara kreativ och att skriva. Och så vaknar jag upp på mitt mest rastlösa humör och vill göra 1000 saker men inte har ro till en enda. Jag satte mig med datorn och försökte skriva lite och trots min höga puls så fick jag ur mig en liten historia om en bild som kommer på bloggen här i veckan.  Jag försökte pricka av listan med saker som jag skrivit ner skulle göras med pappas historia men också egna skrivarövningar. Jag fick lite fakta nedskrivet om revolutionen men sedan var det stopp. Skulle jag åka till torpet? Åka ut i skogen o leta svamp? Ta med mig en bok o gå ner på stan för att köpa en kaffe och sitta o läsa i solen? När jag är på det där humöret så funkar inget, jag vill göra så mycket men kan inte bestämma mig för något så blir oftast bara sittande. Tillslut, med lite påtryckningar åkte jag upp till Stripa gruva i Guldsmedshyttan där de hade öppet hus med olika utställare, café o mat och livemusik. Underbar miljö där inspirationen kom tillbaka. Och det är ju det jag vet. Släpper jag på den där krampaktiga känslan av att vilja så mycket, så brukar jag ju få exakt det jag behöver.

Idag vaknade jag iallafall med ett skönt lugn. Så jag startade dagen med att läsa ut boken jag höll på med för att sedan ta itu med den där listan som låg och väntade. Så idag har jag gjort en ram för kapitel nr 2 av Revolutionen, de följande dagarna. Tror det kan bli riktigt bra! Jag hann också med att titta lite på skrivarövningarna jag tänkte försöka ge mig på under nästa vecka. Harmoni! <3

14322228_10155204940332814_8346157473662441313_n

 

Att skriva, Det kreativa flödet, Mamma & Pappaprojektet

Känns så skönt när höstkicken gör sina känningar och man känner sig inspirerad av vad hösten innebär. Min mest kreativa period har alltid varit hösten. Vintern är jag oftast för trött, våren för splittrad och stressad och sommaren alldeles för rastlös. På hösten känner jag lugnet och inspirationen återvända med friskare luft, naturens alla färger, tända ljus och stickade sjalar. Det är nu jag gör upp planer, organiserar mig och hittar på olika projekt. Idag var den första riktiga ”höstdagen” efter att jag haft en tuff period att ta mig igenom och sedan den rastlösa sommaren innan det. Idag känner jag mig rotad och redo att hugga tag i kreativiteten igen. Och förutom en viss störd arbetsro i form av min katt så har det gått bra. 🙂

Idag kände jag mig mer eller mindre klar med det kapitlet om pappa jag skrivit på en längre tid. Vad som ska in är historiska fakta om den ungerska revolutionen och det blir ett bra jobb att tag tag i under nästa vecka. Jag har också börjat skissa på det nästa kapitlet och hur jag ska lägga upp det för att få med alla delar jag vill, men utan att det för den skull blir tråkigt att läsa.

Jag tog också steget att publicera en väldigt utlämnande text som jag skrivit utifrån egna erfarenheter. Jag har funderingar på att varva bloggen med sådana, men inte alltid så tunga som denna. Dels för att testa texterna på de få som hittar hit men också för att testa och utmana mig själv att våga släppa några texter ifrån mig. Inte helt lätt när det kommer till att vara självkritisk och aldrig bli riktigt nöjd, men jag måste ju börja nånstans. <3

14063905_10155131959187814_659688240989125138_n

Att skriva, Mamma & Pappaprojektet

Den lugna och mjuka insjön ger mig ro och vila….Det yviga och karga havet ger mig kreativitet och energi….

Sommaren går snabbt och semestern är snart slut. Hela maj, juni och min lediga tid i juli har jag känt det där pirret att få sätta igång att skriva igen. Men som ju de månaderna är, flyktiga, har jag inte funnit någon ro att sätta mig ner och ta tag i någon text, allra helst inte pappas text som behöver gås igenom ordentligt och där jag behöver endel förberedelsetid för att komma igång. Men så igår öppnade jag iallafall pappas dokument och kände på orden. Jag gick igenom några stycken och ändrade lite där jag fick inspiration till att utveckla. Väldigt kul men lite i taget…känner att jag behöver avsätta mer tid för att komma vidare och inte bara dutta.

För ett par veckor sedan hände dock något som sedan upprepade sig idag! När jag var hemma hos min mamma och hälsade på några dagar, kom bara en text till mig. Inte någon längre historia utan en  kortare skildring som kom från egna erfarenheter och idag kom en annan text till mig som var en fortsättning på ett par meningar jag skrev för några månader sedan. Hämtat ur livet och ur mina minnen. Jag har börjat använda mig själv som inspirationskälla till vad jag vill berätta vilket jag inte gjort tidigare. Allt annat jag har skrivit har kommit utifrån där jag inspirerats av en bild, en bok eller något annat. Att gräva i mig själv har känts för nära och för intimt, tills nu uppenbarligen. Spännande utveckling av att inte göra något. Vi får väl se vad detta kan leda till! 🙂

Att skriva, Mamma & Pappaprojektet

Det har varit tunt med skrivarinspirationen ett tag nu, torpet har tagit all tid och kreativitet i anspråk men i torsdags förra veckan kände jag ett pirr i magen igen. Jag längtade efter att få fortsätta skriva på pappas historia. Så i fredags satte jag igång, plockade fram dokumentet och kände hur jag drogs med direkt…Jag är snart i hamn med det första utkastet av detta kapitel. Sedan är det bara finliret kvar, ord som ska bytas ut, meningar som ska ändras på, fylla ut karaktärer och händelser. Så kul när man börjar se bilder för sitt inre, att försöka förmedla de bilderna i text så att andra ser det jag ser. Vi får väl se om jag lyckas!

Denna vecka har det rullat på snabbt med det mesta men därinne finns det där pirret, det som vill fortsätta berätta….

 

 

Mamma & Pappaprojektet

Idag är det svårt att sätta på pränt vad som gjorts. Känns som tusen bitar hänger i luften och ska plockas ner en efter en för att passa in i det stora pusslet. Jag har iaf läst ut boken ”Bron vid Andau” som jag gillade så mycket så jag köpte hem den från ett antikvariat på nätet, och så har jag försökt att hitta en tidslinje över pappas händelseförlopp och vad historien säger och slutligen försökt mig på att skriva lite i det första kapitlet om revolutionen. Just nu så sträckskriver jag bara, som jag själv kallar det. Jag struntar i teknik och hur det låter utan skriver bara det som dyker upp i huvudet på mig, sen kan jag gå tillbaka och finputsa. Hur splittrat det än känns så har jag faktiskt kommit en bit på väg och det är superkul!

13006645_10154794853587814_8459236914233823610_n

 

Mamma & Pappaprojektet

Det är inte bara att sätta sig och skriva har jag märkt och förstått. Vad är det jag vill berätta, hur vill jag berätta det och hur delar jag upp allt i olika kapitel och vad ska varje kapitel innehålla? Jag har en massa material att utgå ifrån för att få ihop en bra historia men vilka fakta och vilka händelser ska in var? Hur får jag ihop det så det blir ett flöde och är det något jag glömmer som är viktigt att ha med? Har jag all information jag behöver eller bör jag läsa på ytterligare och från fler synvinklar? Och hur vet jag när jag har tillräckligt för att göra en rättvis skildring?  Jag fick tips från Alex om ännu en bok att läsa, ”Bron vid Andau” som skrevs av den kända amerikanska författaren James Michener som åkte till den lilla byn Andau i Österrike där många Ungrare tog sig över Einserkanalen från Ungern till Österrike. Han intervjuade runt 2000 flyktingar om livet i Ungern under den kommunistiska regimen och de intervjuerna blev till denna bok. Intressant att veta är också att bron som pappa och Alex korsade för att nå friheten sprängdes bara några dagar efter de tagit sig över. Boken ska jag genast leta reda på, på bibliotek eller antikvariat. Men först ska jag läsa klart den bok jag håller på med nu.  Ännu en skildring skriven av flera frihetskämpar. Den heter ”Vi kämpade för Ungern-Frihetskämparnas egen berättelse” och är utgiven av Institutet för samhällsforskning i Mullsjö 1957.

I veckan fick jag ett långt mailsvar från Alex där han svarade på mina frågor och lite därtill. Han har så mycket intressant att säga och jag vill få med så mycket jag kan när jag sätter mig ner för att skriva. Många intressanta fakta men också roliga anekdoter om det de gjorde tillsammans och som får mig att skratta när jag läser dem. Busfrön kan man nog säga att de var. 🙂  Han tar sig verkligen tid att hjälpa oss med detta och det är så fint att han bryr sig. En av frågorna jag hade till honom var hur min far var under barndom och tonåren, hur uppfattades han av andra, vilken personlighet hade han? Alex beskrev honom ur sin synvinkel och när han åker ner till Ungern i höst för att gå på klassåterträff erbjöd han sig att ta med sig frågan till de gamla klasskamraterna de hade. Så otroligt omtänksamt av honom vilket hjälper mig mycket för att få en uppfattning om vem pappa var då och hur han uppfattades av sina vänner. Det ger mig mycket i mitt personporträtt av honom och för att få honom mer levande i min text. Otroligt tacksam över det!

Nu är det dags att sluta planera och strukturera för dagen, tar istället fram boken och läser om fler livsöden….

20160407_212549

Att skriva, Mamma & Pappaprojektet

Man kan oftast inte bestämma när man ska vara kreativ. Dyker en idé upp, infinner sig tillfället är det bara att köra. Om man kan. Att resa, sitta på buss eller tåg är riktigt bra för att få utrymme till att skriva. I helgen satt jag på en buss till huvudstaden och när det inte fanns så mycket mer att göra, än att lyssna till musiken i hörlurarna, formades en historia i mitt huvud. Då jag dumt nog inte var förberedd alls fick jag skriva ner allt på min mobil. En hel novell knappade jag in på min lilla Samsung. Är man i nöd så är man men historien, den skulle ut. Jag har sedan suttit och filat till novellen här hemma under veckan som gått och jag börjar bli nöjd över resultatet, bara lite kvar. Stuva om några meningar, byta ut ord, kanske lägga till någon extra beskrivning osv. Sedan är det dags att se om den håller genom att låta några väl valda personer läsa igenom den. Men det tar vi sen.

IMG_20160319_091123

Idag har jag suttit hemma hos min syster och arbetat med det sista av översättningen av Alex text. Det sista stycket handlade om deras flykt till Österrikiska gränsen där de sedan tog sig vidare, pappa mot Sverige och Alex mot Australien, men då de båda egentligen siktade på Amerika. Jag kan inte annat än tänka på hur läget ser ut i Europa idag, tänk om gränsen hade varit stängd när pappa kom till Österrike i november 1956, tänk om inte världen och Europa hjälpt till då. Hans enda val hade troligen varit att försöka ta sig tillbaka till hembyn, hoppas på att inte springa på några ryska soldater på vägen, som slaktade de som var på flykt ur landet. Väl framme, om han klarat sig så långt, försöka hitta ett gömställe och gå under jorden i hur många år? Bara för att han med så många andra landsmän ville ta tillbaka sitt land från ryssarna. Vi som är uppväxta i Sverige har nog svårt att greppa allt detta med krig, flykt och vad det innebär att förlora allt, se människor dö bredvid ens sida och inte veta när och om man får se sina nära och kära igen. Jag tror inte vi fattar vad det gör med en människa. Men gränserna var inte stängda denna novemberkväll utan min pappa tog sig över gränsen och blev väl mottagen för att starta sitt nya liv utanför hemlandet. Med allt det skulle innebära för honom.

IMG_20160325_165301

 

Mamma & Pappaprojektet

Mycket just nu handlar om min pappa. Inte för att han är viktigare än mamma utan för att det är vad jag jobbar med just nu. Min syster och jag har diskuterat om vi ska ”dela” på våra föräldrar, att vi jobbar med varsin. Då jag har den främsta kontakten med Alex i Australien var det naturligt att jag skulle fokusera på pappa och hans historia. Iallafall för nu.

Men min mamma då? Min mamma är världsbäst på att vara mamma, att vara kvinna, att vara människa. Hon har förlorat många nära i sitt liv, tillochmed en egen dotter, men hon har stått pall och inte ryggat tillbaka för nya utmaningar eller äventyr. Hon är en av de starkaste och mest förvirrade personer jag känner och med hennes  styrkor och svagheter beundrar jag henne djupt. Till skillnad från min turbulenta relation med min pappa där vi båda föddes med lika hett temperament är mammas och min relation lugn och harmonisk. Vi kan bara vara i varandras sällskap och när vi har något att säga så pratar vi. Mamma har varit den som inte bjudit på motstånd utan har tillåtit mig att fatta mina egna beslut utan att alltid säga sin mening i frågan.  Hon har alltid varit nyfiken på mina val i livet men accepterat dem som de val de är och litat helt och fullt på att jag fattat rätt beslut för mig. Hon har aldrig vad jag minns kommit med förmaningar utan vi har haft och har en ömsesidig respekt för varandra vilket har fått mig att aldrig vilja göra henne besviken genom att svika hennes förtroende.

Min mamma är en cool mamma som testade meditation när det var helt nytt i Sverige och ansågs som det flummigaste som hänt världen, hon började jobba när alla av det lilla samhällets kvinnor fortfarande var hemmafruar och hon skaffade samtidigt körkort för att få känna sig fri. Hon skolade om sig sent i livet och har haft två karriärer i sitt yrkesverksamma liv. Som pensionär har hon lärt sig healing i Indien, promenerat den gamla pilgrimsfärden mot Santiago de Compostela i Spanien , börjat styrketräna på gym och för första gången i livet bott själv, och älskar det.

Min mamma har förlorat kärlek, på det grymmaste sättet någonsin, men ändå lyckats resa sig upp och upptäcka livet och kärleken igen. Min mamma är inte rädd för något, det som händer händer säger hon bara och rycker på axlarna. Allt har en mening och det finns alltid en lärdom i det som händer. Det är min mammas livsfilosofi. Ingen dum mamma jag har! <3

10626519_10153255518587814_5758368669733633903_n