Att skriva

Här hade hon suttit och studerat världen därute, genom fönstrets smuts och speglingar. Tidiga morgnar när dagen ännu inte vaknat, och inte heller hon. När livet var som tyngst och det enda som lugnade var att se dagens ljus återvända. Under en filt, med en kopp te eller ingenting alls. När tankarna snurrat som mest, eller när tankarna var sega som kola. Olika gråskalor som mötte skarpa toner av orange, rosa och gult, världen bugade sig framför henne. Bad henne att resa sig upp och vara med, bjöd upp till dans. Vissa dagar vände hon sig från ljuset, orkade inte vakna. Andra dagar såg hon inbjudan från vinden i träden, snön som föll och molnen som vandrade. De dagarna kunde hon le och ta in allt det vackra som världen erbjöd, de dagarna höll hon sig vaken.

 

de6da1e0843c07518ee704d3a768befcBild: Pinterest

Att skriva

b915de053c16c7739246c370e6bc7c92Bild: Pinterest

 

Cry baby

Just som benen vek sig såg hon hennes ansiktsuttryck. En stel mask över de välbekanta drag hon kärleksfullt studerat så många gånger tidigare. Ögon som var välbekanta tittade på henne men med en främmande blick hon aldrig sett förut. Den här människan var någon annan, det var inte längre hennes bästa vän utan någon hon inte kände, inte hade något förflutet med. Hon landade på knäna och i samma stund stöten och kylan från det kalla golvet nuddade vid henne vaknade hennes reflexer till liv, och hon började gråta. Storböla, lika fult som när man var liten och gjort sig illa och äntligen fick vila i sin mammas famn. En förlösande gråt. Något som släppte. Hon hade känt att det inte var som förr, något hade skavt de sista gångerna de setts och den tidigare så varma ömhet som alltid funnits mellan dem hade känts lite sprucken, naggad i kanterna som mormors fina gamla tekanna. Hon hörde hur Elin rörde sig men tittade inte upp, tårarna rann fortfarande men gråtattacken var över, för nu. Hon hörde hur något dinglade framför hennes ansikte och tittade upp. Halsbandet. Halsbanden de köpt som symbol för deras vänskap. De halsband som symboliserade den kvällen de först träffades. På bion som visade gamla kultfilmer den där veckan i november. Hur båda hade stått utanför bion och väntat på dejter som inte dök upp, och efter en stund lite smått generat lett mot varann. Det var du som tillslut hade brutit isen när du sa med höjt ögonbryn, ”Johnny Depp?”. Jag hade svarat ja med ett generat skratt, och det hade varit början på vår historia.

Att skriva

Att leva som medberoende, att bryta ner sig själv helt genom att ge allt till en annan. För att inte få tillbaka något mer än lögner, svek och brustna löften. Att se den man älskar förändras i sitt missbruk och sin förnekelse till någon som man inte känner, att se den personen, som sällsynt visat upp sitt innersta för dig, nu bara vända sig bort och neka till att ha varit den människan alls. Att veta att klokskapen finns därinne, även om han själv inte vet det och dövar sig till den enda personen han tror sig duga till. Att inte förgås av den frustration och sorg det innebär att stå utanför och titta på. Att vara den som stått bredvid, dunkat huvudet i väggen flertalet ggr,  försökt rädda, gett så mycket, fått så lite. Att ha dragits med i hans strålglans, för när strålkastarljuset ligger på dig, då tror du dig vara den enda, för att sedan bytas ut mot nästa drog och strålkastarljuset försvinner. Att hitta sig själv och förstå hur ett medberoende ser ut. Hur en missbrukspersonlighet ser ut. Förstå att det inte är mitt fel. Förstå att det är en sjukdom hos oss båda. Att släppa taget. Jag bearbetar och plockar upp mina bitar för att blir hel, och försöker att inte gå in i mitt medberoende och gå sönder igen när han inte gör detsamma utan fortsätter att fly, utan att stanna och känna efter….Släppa taget. <3

Att skriva

369b4e413ea8ee229a9d3700ee653367

Bild: Pinterest

 

 

Tid

Jag kunde se dem sitta där. I sina plymklädda dräkter med underligt förvrängda masker över sina ansikten. Luften befann sig i ett vakuum och ljuden som de åstadkom med sitt enfaldiga tjatter tycktes som i en glasburk under vattnet, som ett lock för mina öron. Jag såg ner på min kropp, var jag verkligen tillbaka här? Eller var det ännu ett hjärnspöke från en svunnen tid. Jag tittade upp igen och något släppte. Vinden tog försiktigt tag i grenarna som skuggade mig och fick solens strålar att strila in mellan trädens stammar. Fåtöljernas kuddar var nu tomma och slitna. En svag doft av förruttnelse kittlade mig i näsan. Jag andades in och kunde nästan höra ljudet av stråkar när jag andades ut. De fanns där, precis under ytan, bakom det som fanns nu. Ett gällt skratt fick mig att rycka till, Adrianne! Men när jag vände mig mot henne var hon borta igen, ett spöke. Jag mindes doften av hennes hår, nästan som om det fladdrade förbi mig nu mitt i ett danssteg. Jag blundade och när jag öppnade ögonen var de alla där igen. Toby, Adrianne, Kitty och Rebecka.  Ingen tid verkade ha förflutit.  Kitty höjde sitt glas till en skål, hennes mask förvrängdes i solens strilande ränder och jag kände de andras blickar på mig. De väntade. Luften blev stilla. Det surrade i öronen och vakuumet återkom. Jag blundade igen, överlade med mig själv fast jag redan hade alla svar.  Jag öppnade ögonen, de satt kvar i samma positioner, nästan övernaturligt stilla. Jag såg dammkornen som dansade i ljuset och tog ett kliv emot dem. En muskel ryckte i Adriannes mungipa, nästan triumferande. Jag tog ett steg till. Värmen de utstrålade slog emot mig. Det surrealistiska, åtråvärda i deras värld påminde mig om den jag en gång varit. Ett steg till och den stabila logiska verklighet jag kom från skulle vara borta, kanske för alltid. Mina fötter rörde sig, jag var än en gång fast i denna dammiga tid, denna spillra av dekadens, och jag älskade det.

 

Att skriva

När man kommer till en avgrund och måste hoppa, då det som en gång fanns har rämnat runtomkring. När de egna konturerna har suddats ut och smält samman med en annan och man inte hittar tillbaka till den man en gång var. När inga val finns fast man så gärna vill stå kvar i tryggheten, på kanten av stupet, och slippa se det man vet eller inte vet väntar därnere i mörkret. När man måste våga. Våga lita på att man kommer att landa på sina fötter på botten av ravinen, att det är en nödvändighet att hoppa för att komma vidare. När man måste lita på att man liksom fågeln Fenix kommer att resa sig igen, med färger som lyser starkare än förut. När man måste skiljas, för att ge varandra en chans att byta skrud och hitta tillbaks till sina konturer och färger igen. När man måste våga ta klivet, och lita på att hjärtat inte slutar slå utan kommer att slå starkare än tidigare. När man måste vända blad, och skriva en helt ny historia.

Att skriva

I fredags var jag på väg hem till min mamma, genom glittrande solsken och färgade skogar. Många år har jag rest på denna väg, i olika skeenden i livet. Barndomens besök hos släkt i Karlskoga, studier på Karlskoga folkhögskola och Swebus när jag blev äldre och de senaste åren bakom ratten på pärlan. Jag känner igen varje raksträcka och kurva,  varje skiftning i miljön när jag passerar.

Mitt första minne av det lilla samhället Hjortkvarn längs med 51:an var när min syster bodde i Örebro och studerade konst på Kuben efter gymnasiet. Hon veckopendlade och på söndagarna skjutsade mina föräldrar och jag upp henne till Hjortkvarn för att hon skulle ta länsbussen sista biten. Jag minns speciellt en kurva som är rätt snäv, där min pappa alltid brukade skoja till det med mig då jag blev uttråkad över att sitta still för länge. Jag kan fortfarande inte åka där utan att minnas hur det kittlade i magen när pappa gasade lite extra…

Jag åker förbi en sjö, där jag och min bästa kompis fick för oss att vi skulle tälta. Jag minns att det var kul i ett par timmar, sedan blev vi rastlösa och promenerade in till närmaste samhälle där vi hade kompisar som vi sedan hängde med. Moppegänget. Den varma sommaren då vi badade ovanför slussen, hade sommarfester hos kompisarnas föräldrar, åkte bakpå moppen med trassligt bensinluktande hår eller när vi bara låg och filosoferade i väntan på skjuts hem. Alla kärleksbekymmer och förvecklingar den sommaren…

Lite längre ner längs vägen åker jag förbi en barndomsväns gamla familjehem. Det huset, den tiden och den familjen ger mig så många goda minnen att det riktigt värmer i själen. Jag minns fragment av hur vi lekte ute i snön, pallade morötter hos grannen, gjorde dockor av vedträn och kollade när katten fick bebisar. Hur vi klättrade upp på den gamla fallfärdiga bodens vind fast vi inte fick och som när jag nu passerar alltid kollar om den står kvar. Och det gör den, med nylagt tak till och med. Jag minns att det var en sådan kärleksfull familj och varje gång jag åker förbi där påminns jag av de fina minnena de gav mig.

Jag åker vidare och kommer förbi Hällestad. Där bodde en annan barndomsvän, ovanpå den lilla landsortsbutiken som hennes pappa ägde. Jag minns hur vi lekte i källaren som var hans lager, där låtsades vi att vi hade vår egen lilla butik som vi dekorerade med girlanger och kulor till jul. Där vi gjorde handskrivna lappar som kvitton som vi la i den gamla kassaapparaten och de gamla kundkorgarna vi låtsades handla i. I pauserna sprang vi upp till affären och bad om glass. Jag minns att jag ofta tog en i form av en clown som hade en tuggumminäsa. Det var hos den kompisen jag kollade jag på min första Indiana Jones film, ”De fördömdas tempel” fast vi egentligen inte fick. I samma samhälle finns kyrkan där jag döptes, tillbringade sommar- och julavslutningarna i och där pappa begravdes. Han ligger i minneslunden med sin förstfödda dotter. Vemodet kryper på när jag passerar…

Jag kommer förbi min barndoms skola, där jag gick låg- och mellanstadiet, där jag gick på skoldisco och dansade tryckare med min första kärlek. Där jag spelade studsboll på rasterna, blev utstött, hängde med de populära, lärde mig läsa och fick min första mens. Jag åker förbi och saktar ner för att se om byggställningen fortfarande sitter kvar på det där huset emellan träden några hundra meter från skolan. I över 35 år har den suttit där, vad skulle jag göra om den inte gjorde det?

Sonstorp, där växte jag upp bland åkrar och ängar. Där min pappa odlade grönsaker och jag satt på taket till jordkällaren och åt körsbär direkt från trädet. Där jag kunde förvilla mig i vår stora trädgård och äta morötter och frukt, gå på utflykt till stora stenen med fikakorgen runt armen och det hemliga innehållet som mamma packat ner. Alltid saft i sirapsflaska, ibland hubbabubba, ibland något annat. Somrarna då jag stack mig på alla bin och mamma som kom med en filt, en albyl och ett glas vatten och satt med mig i knät på den gröna träsoffan  under äppelträdet och sjöng tills jag somnade och värken var borta. Där jag var dagbarn hos bonden, hade en egen kalv, fick klappa griskultingar, åka hölass och se tjuren slaktas och flås. Där ungarna lekte herren på täppan i hagen med den stora stenen och där jag och en vän blev badsugna och rymde på cykel längs en tungt trafikerad väg när vi var 10. Hur badsuget plötsligt försvann när min pappa ursinnig av rädsla steg ur bilen och krossade vår bubbla av självständighet. Barndom, värme i själen.

Jag närmar mig Finspång och fler minnen uppenbarar sig, men det är ett helt annat inlägg som vi kanske tar en annan gång. <3

12189779_10154377997937814_6895842054340906099_n

 

 

 

 

 

Att skriva

14741142_10208908115558204_1409237458_n

Slaget

Stöten kändes ända upp i huvudsvålen, som en kalldusch.  Jag såg honom falla, förvåningen spred sig i hans ansikte lika snabbt som smärtan i min hand. Han hade provocerat mig, långt mycket längre än jag kunde tåla. Han fick mig att hata… Mina flammande känslor som bara för en sekund sedan brunnit så häftigt dog lika plötsligt som de dykt upp. Dött tillsammans med mina sista kvarvarande känslor för mannen som nu låg på marken framför mig med ansiktet i händerna, kvidandes.

-Du var den sista jag trodde skulle svika mig så, mitt hjärta är i bitar!

– Förlåt.

Det var de orden som mumlades bakom mig när jag vände mig om för att gå. Jag gick som en drucken man, vinglade och stapplade framåt med bortdomnade fötter. Allt var borta, allt hade gått sönder.

-Förlåt.

Ordet upprepades men jag fortsatte att gå, jag hörde hur han sakta reste sig upp bakom mig. Jag kände nästan i luften hur han reagerade på min ignorans. Hur hans själ än en gång blev svart och tornade upp sig som ett stort moln bakom mig. Men jag fortsatte att gå. Jag hörde hur han kom på fötter och tog sats inom sig, men jag var beredd. Hela jag var beredd. När han tog ett språng för att hugga mig i ryggen var jag där, innan han hade förstått.  Allt upphörde förutom mina korta andetag. Allt färgades rött tills jag vände mig om för att gå. Igen.

 

Att skriva, Det kreativa flödet

Hur många gånger ska man arbeta om sin text? Pilla med ord hit och dit, lägga till något nytt, ta bort gammalt för att sedan ta tillbaka ursprungstexten igen. Kan man arbeta för mycket på en text? Jag är självkritisk vilket nog alla är som arbetar utifrån sig själv. Man kan inte fånga allas tycke men man vill så gärna att texten ska falla ut rätt, oavsett innehåll. Att den ska flyta. Det är svårt att känna sig helt nöjd och riskera att få kritik för något man jobbat på så länge.

De texter jag lägger ut här kan jag hitta fel i om jag läser dem igen. Att jag inte gjorde si eller så eller såg den upprepningen tidigare! Men så är det ju också så att de texter jag väljer att publicera här är texter jag kan släppa ifrån mig även om de kanske inte gått igenom hela ”löpande bandet”. De är till för att få mig att öva, att bli bättre och upptäcka vart jag gjorde fel snabbare.

Jag har fått många fina komplimanger för mina texter och det känns superkul och ganska underligt. Att någon läser detta?! Bloggen startade jag i syfte att våga, att våga finnas därute där alla kan se. Men jag räknade nog inte med att folk faktiskt skulle läsa, och tycka att det var bra. Hur mycket jag än gillar att få komplimanger så tar jag även gärna emot synpunkter. Jag tänker då främst på de små historierna jag skriver runt en bild eller ett fotografi. Känns språkbruket fel? Känner du ingen anknytning till historien/karaktären och i sådant fall varför? Vad hade du velat skulle hända? Eller kanske är det något du tycker var speciellt bra. En karaktär som träffade rätt? Känslan som frammanades eller något annat du gillade lite extra? All hjälp för att ta mig vidare tas tacksamt emot då skrivandet är den första kreativa inriktningen jag verkligen brinner för. Jag känner ett ständigt behov att hela tiden utvecklas och förbättras inom området och det känns underbart och rätt ovant för mig då jag ofta tröttnar på alla mina projekt efter en stund. Men detta är så kul och känns så rätt! Så jag gissar på att jag äntligen hittat min ”röst”!<3

 

10577189_10153179559867814_2887233928736620055_n

Att skriva

14686219_10154495722023787_22393439_n

 

Ska jag gå nu?

-Har du kommit för att stanna? För att vänta på mig eller för att låta mig gå?

Han lutade sig mot mig där jag satt i min gungstol med det olösta korsordet i knät. En lång och mörk siluett mot det öppna fönstret som släppte in den första vårvärmen i stugan. Mannens ansikte låg till stor del i mörker men en antydan till ett leende trodde jag mig se även om jag inte kunde få grepp om resten av ansiktet. Mannen tittade på mig men sa inget.

-Jag vet inte vad jag ska säga, du kom hit så plötsligt och jag var inte beredd.

Fåglarna kvittrade därutanför , de kände inte av den kyla som plötsligt omgav mig i min isolerade värld. Det började krypa i benen. Mannen var fortfarande tyst men iakttog mig lugnt. Tidningen och filten som legat i mitt knä gled ner på golvet, och utan att jag tänkt tanken började mina leder att samarbeta för att ta sig upp på fötter. Jag stönade när mina gamla muskler sträcktes ut så att jag stod framför honom, han var lång, tycktes nog längre än han egentligen var.  Jag böjde huvudet bakåt och våra blickar möttes. Hans ögon var fortfarande lugna och den kyla jag känt försvann lika snabbt som den kommit. Fåglarnas kvittrande tycktes högre än tidigare och en påtaglig känsla av instängdhet kom över mig. Jag rörde mig sakta mot ytterdörren som stod på glänt och hörde hur mannen rörde sig bakom mig. Ingen rädsla. Det enda jag kunde tänka på nu var ljudet av fåglarna, att få känna vårsolens tidiga strålar på mina trötta och glåmiga kinder och andas frisk klar luft en sista gång. Jag visste vem mannen var och visste vart vi var på väg. Vid ytterdörren stannade jag och vände mig om. Mannen hade ett svagt leende i mungipan och nickade åt mig som för att mana på mig men utan att stressa mig. Jag visste att det var dags nu, det kändes skönt. Min hand sträckte sig mot handtaget och öppnade. En liten pilfink satt på stentrappan och väntade. När den fick syn på mig flög den iväg och satte sig i busken intill. Fågeln nickade åt mig och jag tog ett stort andetag och log. Våren var här!

 

Att skriva

Pms. Något vi sällan talar om då det är ”något man inte pratar om”.
-Lite nedstämd och sur, äh ryck upp dig, så farligt är det väl inte, livet är ju så, alla mår så ibland.
Men om ger inte är så enkelt då? När hela livet känns dimmigt och i vacuum, hjärnan vägrar fungera och allt man säger känns falskt och fel. Noll koncentrationsförmåga, som annars är rätt hög, katastroftänk, oro, panikångest och hastigt växlande humör från eufori till ilska till tårar och ångest. Det otäcka är att det smyger sig på. Ibland missar jag alla tecken helt och står där med rasande puls och färska skuldkänslor då jag agerat på ett sätt som inte var meningen och blev fel. Eller när jag tycker att jag mår så bra, är så lycklig, och kommer hem till någon petitess som välter mig totalt och framkallar misstänksamhet och ilska eller bottenlös sorg. Eller den där ångesten som griper tag i min hjärna för att vägra släppa taget. Att inte kunna lita på sig själv, sin intuition och sina känslor som jag alltid annars kan vara så säker på.  Kompassen som är min dagliga vägvisare är rubbad och fungerar inte. Om man inte kan lita på det vad finns då kvar?
Jag har ju tidigare skrivit om mina perioder av ångest. Mina perioder av ångest som följer min hormonella cykel. Så länge jag kan minnas har jag haft dessa problem. Ibland svårare, ibland mildare. Jag har försökt anpassa mitt liv kring detta och försöker i den mån det går ta hand om mina känslor de dagar som känns värst. Acceptera och förstå att detta är ett tillfälligt tillstånd. Något som inte alltid fungerar när jag är mitt i det då jag inte känner igen mig själv och har svårt att lita på mina egna tankar. Yoga funkar oftast bäst, men ibland blir livet och påfrestningarna för mycket ändå och jag kraschar. Pms är något man får leva med, det är som livet är. Men är det det? Kunde jag leva och känna som jag gör de där 2-3 veckorna när tillvaron inte kvävs av ett påtagligt mörker så skulle jag självklart välja det.  När livet är härligt och roligt, energin på topp och förmågan att hantera svårigheter och konflikter fungerar bra. De dagar jag inte behöver känna att jag inte vet vem jag är och mina nära inte behöver genomlida min personlighetsförändring med färska sår i minnet. En artikelserie om Pms i en av våra stora dagstidningar fick mig att reagera och inse att jag behöver ta hand om det här, prata om det, se det och hantera det på ett sätt jag inte tidigare gjort. Inte gömma det bakom mig som något jag skäms för utan erkänna min pms som det sjukdomstillstånd det faktiskt är. De veckor i månaden jag inte är mig själv utan en annan Mariah. Så steg ett, jag börjar hantera det annorlunda just nu, med denna text.

14233208_10155190813912814_7103833843159165132_n