Att skriva

c43bb1bc945d21ac4006c96815e3d4ec                                                                         

 

Svett

Jag hade kunnat ta ut varje steg i sömnen, varje nyans av musiken som kändes genom min kropp och dina händers styrka som förde mig över scengolvet. Min svett blandades med våra gemensamma andetag i kropparnas ansträngning att nå perfektion. Att låta varje rörelse få liv och glömma bort det som existerade runtomkring. Mina fötter blödde, mitt huvud kunde inte vila. Vi var för nära målet nu. Kroppen tillhörde inte enbart mig längre, utan smälte samman med din i vår prestation att visa upp det bästa vi kunde erbjuda världen. Vi hade våra stunder och våra bråk när pressen blev för stor, men vi hittade alltid tillbaka till det som var vår kärna, vår passion till dansen och vår kemi i strålkastarljuset. Där var vi oslagbara och skulle vara det även denna gång, i denna nya föreställning av vad som kallades livet.

Att skriva

21fad52c959a49ccd0b528e62aeb5a13                                                                       Bild: Pinterest

 

Kyssen

Jag kände hans värme trots att han satt flera meter bort. Våra kroppar var vända mot varandra och jag kunde känna energin som flödade som en osynlig tråd mellan oss. Vi båda visste vad som väntade, men inget vågade ta steget utan höll kvar bandet sålänge vi kunde, innan någon skulle vara tvungen att bryta. Min mun var torr och hjärtat bankade, svetten bröt fram under mina armar och hettan flöt i vågor över min hud, som rysningar. Håret i nacken reste sig upp när hans blick sa mer än orden han formulerade med sin mun. Orden flöt ihop och jag hade svårt att fokusera. Han tystnade, blicken blev frågande, osäker, trevande…Det kändes som om mitt hjärta stannade, väntade och jag höll omedvetet andan. Jag blundade och kände att du kom närmare. Jag tittade upp, rakt in i dina ögon som nu var målmedvetna och utstrålade värme. Jag rörde mig som en magnet mot dig, minns inget förrän din andedräkt mötte min och våra läppar möttes. Det stötte till i själen och vågen av värme fortplantade sig i min mage och mitt inre. Alla mina sinnen försvann utom känslosinnet, som tvärtom blev starkare än tidigare. Varje nyans fick mig att skälva lite till. Jag drog mig bakåt och våra läppar skildes åt igen. Dina slutna ögonlock darrade till innan du fäste blicken i min. Jag såg en rörelse därinne, som speglade mina känslor och jag log, och du log tillbaka, rakt in i mitt hjärta.

 

 

Att skriva, Det kreativa flödet

Att skriva utan prestation. Att låta det bara komma till sig. Jag har alltid haft svårt för att inte pressa mig själv för hårt. Jag vill så gärna skapa, att tanken på skapandet snarare hindrar mig än öppnar mitt flöde.  Jag förbereder mig gärna i tanken, inhandlar canvas och färger men blir sen stående framför den blanka duken och låser mig helt. Canvas och färger är symboliskt menat men det blir lätt så för mig i de flesta kreativa sammanhang. Tanken på att utföra är på nått sätt mer kreativt än själva utförandet. Jag har känt så med mitt skrivande en tid. Vissa texter har bara kommit, men det har varit de personliga, de helande texterna. Jag har saknat att skriva fiction, ”hittepå”-texterna. Kan antagligen höra ihop med att jag varit någon annanstans i huvudet plus att jag inte alls läst i lika stor utsträckning som tidigare. Läser jag inte får jag inte inspiration till orden, till berättandet, till olika scenarion och min skapande-process blir lidande. Min resa till Härjedalen, vidderna och miljöombytet hoppades jag skulle kicka igång min lust och ambition igen. Jag har tiden till detta i mitt liv just nu, jag vill verkligen. Så igår startade jag min dag genom att bara känna in, studera fjälltopparna från mitt sovrumsfönster, andas in i yogan och bara flyta. Släpper jag så kommer kreativiteten, jag vet ju det. Men ibland är det så svårt att släppa kontrollen som med så mycket annat i livet. Men så igår kom det bara, det som legat på lur en längre tid men jag inte tillåtit att släppa fram, strukturen i den längre texten jag håller på med. Jag hittade formuleringar, vad jag vill berätta, olika kapitel och vad de ska handla om och jag har börjat hitta karaktärerna och deras bakgrundshistorier. Ger jag mig tid så kommer det. Egentligen är det så lätt. Att bara släppa kontrollen och gå på känsla. Kör!

 

Att skriva

Vänner….De viktigaste personerna i mitt liv. Min familj är mina vänner, mina vänner är familj, blodsband eller inte. Några vänner har funnits med mig i flera år, sedan tonår eller tidigt vuxenliv och vissa har visat sig när jag definierat vem jag är som vuxen. Vissa vänskaper tjänar sitt syfte under en kort period, vissa hittar man tillbaka till efter ett längre uppehåll och vissa finns bredvid en under hela livet.  Vänskap är något värdefullt och flytande, det bara finns där. En förståelse två människor emellan, en acceptans och kärlek som ibland kan vara starkare än en romantisk relation. Utan mina vänner hade jag aldrig varit där jag är idag. Mina vänner har funnits där för mig ”in sickness and in health” och när jag inte själv förmått att be om hjälp, har de slutit upp vid min sida ändå. För de vet. Mina vänner ger mig energi till livet, varma skratt och varma kramar. Livliga diskussioner, djupa samtal, åsiktsprövningar och förståelse.

Vänskap är inte alltid okomplicerat. Med vänner har jag bråkat så vi inte pratat på flera år. Missförstånd, antaganden och stolthet. Men finns samhörigheten kvar, så hittar vänskapen alltid en väg tillbaka och är starkare än tidigare. Att följa sina vänner i livet och glädjas i deras lycka och sörja deras sorger, det är så fint. Att få vara delaktig i andra människors liv, att bli insläppt och att våga släppa in så nära i sitt eget liv. Det är vänner förunnat.

Jag vill hylla mina vänner, nya och gamla och de som funnits i mitt liv och som nu är borta.  Ni alla håller en pusselbit av mig i era händer, och det är jag otroligt tacksam för! Kärlek! <3

18575572_10156056863967814_1084832120_o

 

 

Att skriva

Dagdrömmar, drömmar för livet och drömmar man upplever i sömnen. Hur påverkar de oss? Fantasier, mål, fragment av minnen, önskningar..

Inatt hade jag drömmar som både var fragment av minnen men också en grym påminnelse om hur livet kan bli. Hur människor man förlitat sig på bara vänder ryggen till och man står där handfallen. Idag lever jag i efterdyningarna av nattens historia, känner mig låg, känner saknad och lever i minnen av det som varit. Bitterljuvt men jag är ändå på ett bra ställe i livet nu.  Stycken och känslor av det som varit och det som blev dyker upp ändå, och det tillåter jag.

Dagdrömmar, har jag ofta haft och har även idag om inte lika ofta som när jag var yngre. Härliga pirrande som man kan leva på länge. Hur skulle mitt liv se ut om jag vågade…om jag valt en annan väg…ett annat liv…ett annat land…

Drömmar för livet, önskningar och mål. De drömmarna har aldrig varit så starka för mig, jag har aldrig haft något tydligt mål. Men en bild har jag haft så länge jag kan minnas. Mina bara fötter, kanten på en klänning, trätrappa, sommar. Jag går ner för trappan, klänningen blåser lite i den varma brisen, fötterna landar i det friska gröna gräset….Min dröm, ett liv på landet, bara existera. Ingen stress inga krav, bara vara. Jag hade den drömmen inom räckhåll. Men jag ger inte upp. Den bilden kommer att bli sanning, en dag. <3

 

 

Att skriva

868c7741fba3326c93aae9cc2b7ac7b9Bild: Pinterest

 

 

Demoner

Hon sprang. Så fort att hon nästan snubblade i det höga gräset.  Stråna tycktes vara nära att omsluta sig kring hennes ben, som händer som försökte hindra hennes flykt. Bara hon visste vad hon rymde från, bara hon visste varför. Men det skulle inte hjälpa, då demonerna inte jagade utan fanns inom henne. Men hon valde ändå att springa. Ängen luktade sommar, en torr sommarkväll. Hon snavade till då gräset äntligen fick tag om hennes anklar och hon föll. Föll hon till marken eller föll hon längre än så? Hon visste inte säkert. Andningen var kort och kom stötvis. Hon blundade, eller trodde sig göra det i alla fall.  De var snart ikapp, hon kände det på kylan som spred sig genom hennes tår, uppför smalbenen och mot låren. Det stack i fötterna. Hon spärrade upp ögonen och kastade sig upp igen. Inte än, hon orkade inte än. Demonerna kallade…och hon började åter att springa.

 

 

Att skriva

Jag minns att det kändes helt overkligt att faktiskt vara på andra sidan jordklotet…

Av sömnbrist och nervositet så somnade jag snabbt i bilen och vaknade först när Amy väckte mig från framsätet. Vi hade stannat framför en snabbmatskedja, det var redan middagsdags. Det kändes konstigt att vara här, hos släktingar jag senast träffat när jag var 12 år. Men samtidigt kändes det tryggt, Alex och Amy gjorde allt för att jag skulle känna mig välkommen. När vi ätit så var det bilresa igen, det började regna och ljudet mot rutan som blandade sig med rösterna från framsätet vaggade mig åter till sömns. När jag vaknade nästa gång var det mörkt och vi hade än en gång stannat. På Alex och Amy förstod jag att vi var framme. Jag klev ut ur bilen, här hade det inte regnat utan luften som mötte mig var varm och doftade….ja, det doftade Australien. Även om vi var ute på landet så var det inte tyst. Mörkret fylldes av djurens läten, syrsorna lät högre här än hemma och nånstans därute slog en fisk i vattnet. Jag följde efter dem båda in i huset, de hade tagit ur mina väskor från bilen och ställt in dem i det första rummet till höger. Jag var fortfarande sömndrucken och kände mig konstigt nog både klarvaken och väldigt trött. Jag gjorde mig snabbt iordning och somnade sedan mellan rena lakan. Ett knackande i väggen bakom mig väckte mig och jag satte mig konfunderat upp. Ljudet återkom inte men Alex och Amy stökade omkring nånstans i huset så jag klev upp och tassade försiktigt ut ur mitt rum. Nu flödade solen in genom fönstren och jag kunde nästan känna värmen som dallrade därute. Ute i köket satt Alex vid frukostbordet, han sken upp i ett leende när jag sömndrucket klev in i köket och reste sig upp för att ge mig en kram. Med sin bullrande röst och främmande dialekt frågade han om jag sovit gott och jag nickade jakande. Han tog fram ett glas och hällde upp juice åt mig och nickade mot altanen. -Gå ut och se dig omkring om du vill. Jag tog glaset han sträckte fram och gick ut genom den öppna dörren. Värmen slog emot mig. Syrsorna från igår var borta och det enda som hördes nu var tjatter och skrik från några fåglar i träden. Jag bara stod där och insöp allt, limeträdens doft, persikoträden, eukalyptusträden längst borta i trädgården där jag förstod att dammen var, alla växter jag aldrig sett förut. Och framför allt doften. Doften av Australien.

Att skriva

Är…

Glädje, energi, kreativitet, åtrå, känsla, rörelse, sanning, ärlighet, öppenhet, nakenhet, sårbarhet, vackert, oändligt, omättligt, närhet, ömhet, respekt, tillit, Kärlek till Livet.

<3

 

Att skriva

Här hade hon suttit och studerat världen därute, genom fönstrets smuts och speglingar. Tidiga morgnar när dagen ännu inte vaknat, och inte heller hon. När livet var som tyngst och det enda som lugnade var att se dagens ljus återvända. Under en filt, med en kopp te eller ingenting alls. När tankarna snurrat som mest, eller när tankarna var sega som kola. Olika gråskalor som mötte skarpa toner av orange, rosa och gult, världen bugade sig framför henne. Bad henne att resa sig upp och vara med, bjöd upp till dans. Vissa dagar vände hon sig från ljuset, orkade inte vakna. Andra dagar såg hon inbjudan från vinden i träden, snön som föll och molnen som vandrade. De dagarna kunde hon le och ta in allt det vackra som världen erbjöd, de dagarna höll hon sig vaken.

 

de6da1e0843c07518ee704d3a768befcBild: Pinterest

Att skriva

b915de053c16c7739246c370e6bc7c92Bild: Pinterest

 

Cry baby

Just som benen vek sig såg hon hennes ansiktsuttryck. En stel mask över de välbekanta drag hon kärleksfullt studerat så många gånger tidigare. Ögon som var välbekanta tittade på henne men med en främmande blick hon aldrig sett förut. Den här människan var någon annan, det var inte längre hennes bästa vän utan någon hon inte kände, inte hade något förflutet med. Hon landade på knäna och i samma stund stöten och kylan från det kalla golvet nuddade vid henne vaknade hennes reflexer till liv, och hon började gråta. Storböla, lika fult som när man var liten och gjort sig illa och äntligen fick vila i sin mammas famn. En förlösande gråt. Något som släppte. Hon hade känt att det inte var som förr, något hade skavt de sista gångerna de setts och den tidigare så varma ömhet som alltid funnits mellan dem hade känts lite sprucken, naggad i kanterna som mormors fina gamla tekanna. Hon hörde hur Elin rörde sig men tittade inte upp, tårarna rann fortfarande men gråtattacken var över, för nu. Hon hörde hur något dinglade framför hennes ansikte och tittade upp. Halsbandet. Halsbanden de köpt som symbol för deras vänskap. De halsband som symboliserade den kvällen de först träffades. På bion som visade gamla kultfilmer den där veckan i november. Hur båda hade stått utanför bion och väntat på dejter som inte dök upp, och efter en stund lite smått generat lett mot varann. Det var du som tillslut hade brutit isen när du sa med höjt ögonbryn, ”Johnny Depp?”. Jag hade svarat ja med ett generat skratt, och det hade varit början på vår historia.