Att skriva

8e797a28630a090ae1574a20896d6d83

 

Iakttagen

Hon var så trött på att alltid känna sig såhär. Som om hon hade kola i kroppen, seg och sliskig. Hennes huvud kändes som inpaketerad i plast, varje andetag stannade i ett varmt fuktigt moln framför hennes läppar och sögs in igen med nästa andetag. Alltid iakttagen, aldrig avslappnad och alltid på tå. De kunde komma närsomhelst, de där som hon inte ens kunde minnas vilka de var längre. Hon visste bara att de skulle dyka upp, jämt när hon vågade tro på att det var över kom bakslaget. I efterdyningarna kom svettningarna och skakningarna, hennes leder kändes som de rörde sig under hennes hud och bytte plats med varandra. Plågorna brukade få henne att bli liggande i flera dagar, kippandes efter luft, in och ut ur medvetande. Med tiden kändes kroppen starkare och inte lika blåslagen, men då tog rädslan över, rädslan för när det skulle ske igen. För det gjorde det alltid. Hon var iakttagen. Hon levde i ett mönster av rädsla, en cirkel som återupprepade sig gång på gång. Ibland önskade hon att kroppen helt enkelt skulle ge upp, att lederna skulle vrida henne i sådana plågor att hon skulle försvinna i ett behagligt mörker, bort från detta. Men det fick hon aldrig, det såg de till. De där. De som iakttog.

Att skriva

Idag ser jag tillbaka på året som gått. Ett år som började helt uppochner utan navigation upp till ytan för att kunna hämta ny luft. Ett år som började med en nyårsdag där jag låg på toaletten och kräktes upp det lilla jag förmått mig att äta under de första hemska veckorna. Spyor av ångest och sorg. Jag kunde knappt gå ur sängen vissa dagar, paralyserad av känslor och ensamhet men jag visste att jag var tvungen, livet går ju vidare hur hemskt det än kan kännas ibland, det har jag tidigare erfarenhet av. Att helt tappa fokus och fotfäste, att inte veta vem man är utan den familj man valt att leva i. Att inse att den kärlekshistoria man trodde sig vara livet ut bara skulle vara ett kapitel i ens liv. Det gör ont. Och extra ont när sjukdom är det som fick allt att falla. Sjukdom vi båda hade och närde varandra i.

Det här året har jag lärt mig att hitta tillbaka till mig själv, till den mittpunkt som är jag. Och att alla känslor är tillåtna. Mycket tack vare de vänner, familj och människor, både nya och gamla, omkring mig som på olika sätt hjälpt och stöttat. De som låtit mig få gråta ut i deras soffa, pratat och ältat i oändlighet, varit mig lojal i alla mina känslor, talat mig tillrätta när jag spunnit iväg i ångest, tagit hand om mig när jag inte orkat ta hand om mig själv, lärt känna och förstå att det inte var mitt fel när sjukdomen var som värst, skrattat med mig, peppat mig och pushat mig i rädslor till allt det nya, funnits där hela tiden…

Det här året har jag varit tvungen att göra stora förändringar för att hitta en ny version av mig själv. En ny lägenhet, ett nytt jobb med nya kollegor, nya tankar om min framtida karriär. Jag har utmanat mig i nya miljöer och situationer, fått nya relationer ur de gamla, stått på rullskridskor för första gången i mitt liv, äntligen tagit tag i drömmen att stå på en teaterscen och tagit mitt skrivande mer på allvar. Jag har känt pirr i mitt hjärta igen, två gånger under detta år. Det första pirret hjälpte mig att hitta styrkan i mig igen, att våga vara öppen och ärlig mot mig själv i allt jag känner och är. Det andra pirret har hjälpt mig att hitta tilliten till att våga stanna upp i känslan och vara här och nu…

Det här året har gett mig så mycket, när jag förlorat så mycket. Jag har visat mig själv att jag har styrkan att gå vidare när jag inte orkar gå vidare, och att om jag bara lyssnar till mig själv kommer jag få precis allt det jag önskar mig. Redan nu sitter jag med så många erfarenheter rikare och med så många nya och gamla vänner i mitt liv vars relationer har vuxit med mig detta år. Mina drömmar för framtiden är nya och den framtidsbild jag så länge hade har nu bleknat. Bilden jag ser idag är en bild av Mig. Fortfarande suddig i kanterna, men jag ser att jag är där jag vill vara, och att jag är lycklig. <3

 

 

Att skriva

307beeb42264dc19f2a1493df01686f5

 

Dagen

Dagen började som alla andra. Jag klev upp och stack ner mina kalla fötter i de varma men slitna ulltofflorna som huserade vid fotändan av min säng. På vägen till toaletten satte jag på kaffebryggaren som jag som vanligt laddat kvällen innan då allt jag företog mig på morgonen kändes som i en dimma. Jag hällde upp kaffe och en skvätt mjölk i den vanliga kaffemuggen och med den i min hand öppnade jag altandörren, drog den stickade koftan jag krängt på mig när jag satt på toaletten om mig, och klev ut på däcket som var täckt av en hinna av frost.  Det blev fotspår i det frusna av mina tofflor och det ångade ur kaffemuggen och min mun. Jag tog upp en cigarett ur fickan och tände den med en tändare som hade blivit bortglömt på altanräcket. Kylan och nikotinet fick mitt huvud att kvickna till och med ett djupt andetag kände jag tillförsikt för dagen. Det skulle blir en fin dag. Jag kisade mot solen som sakta steg över grantopparna framför mig, den täta skogen var fortfarande höljd i mörker och gömde ännu nattens mysterier. Det skulle bli en bra dag. Jag tog en klunk av mitt kaffe, värmen spred sig i min kropp och jag log. En fin dag.

Att skriva

Kylan från stenbänken hade spridit sig i kroppen och mitt kaffe hade nu hunnit bli kallt. Jag skulle precis resa på mig för att sträcka på benen när jag såg något gyllene fladdra i ögonvrån. Kroppen visste innan hjärnan hann att registrera, jag hade sett den halsduken tidigare. Närmare bestämt 20 år tidigare. Hjärtat slog ett extra slag när jag trodde att det var dig jag såg, men förstod sekunden därpå att det inte kunde vara möjligt. Det här var en ung kvinna, lika ung som du var då. Jag satte mig ner igen, mest på grund av chocken, och studerade kvinnan. Hon hade samma hår som du men färgen var mörkare, mer fyllig. Kanske resultatet av dagens oändliga utbud av skönhetsprodukter. Kvinnan hade en kort brun skinnjacka i modern modell och ett par tighta mörkblå jeans.  Hon hade samma målmedvetna steg som du och det var något i sättet hon förde sig som påminde om den dagen för så länge sedan….

Att skriva

untitled

 

Näckrosen

Hon hade gjort det! Klarat det! Trots alla skeptiska blickar och viskningar hade hon gjort det! Hennes hår var blött och det kalla dyiga vattnet droppade ner på de nakna armarna och hon huttrade. Vinden var sensommarkylig och hennes klänning smetade sig kall kring hennes lår. Rännilar av brunt lervatten rann ner över hennes fötter och sögs upp av det torra gräset. Vad skulle hända nu? Hon hade offrat sig för detta, vilket ingen tidigare vågat och hon kunde känna på energin i luften att ingen annan heller visste vad nästa steg var.  Hon hörde en harkling, det var Mr Wells som tog ett steg fram genom folkmassan. Han såg sammanbiten men bestämd ut, som om han brottades med sig själv i en osynlig fråga.

-Som ni alla vet, så är det en stor ära att gratulera!…Hans röst dog bort innan han tog sats igen…Lily! som har visat stort mod! Att med sådan…han tystnade igen som för att smaka på vilket ord som bäst skulle beskriva hennes bedrift…målmedvetenhet..eh…där blev han stående, tyst, och såg förvirrat liten ut..

Ett skrik, klagande, långdraget svepte in över skogen. Lily satte instinktivt sina händer för öronen och hukade sig. Kunde det vara? De andra reagerade som hon, förstod nog…paniken uteblev och istället spred sig en paralyserande skräck….Är det nu det händer? Hon kände ett tryck mot sitt huvud, så stark, att hon inte kunde stå emot…Blomman gled ur hennes hand när hon föll mot marken, och ljuset försvann…

 

 

Att skriva

c43bb1bc945d21ac4006c96815e3d4ec                                                                         

 

Svett

Jag hade kunnat ta ut varje steg i sömnen, varje nyans av musiken som kändes genom min kropp och dina händers styrka som förde mig över scengolvet. Min svett blandades med våra gemensamma andetag i kropparnas ansträngning att nå perfektion. Att låta varje rörelse få liv och glömma bort det som existerade runtomkring. Mina fötter blödde, mitt huvud kunde inte vila. Vi var för nära målet nu. Kroppen tillhörde inte enbart mig längre, utan smälte samman med din i vår prestation att visa upp det bästa vi kunde erbjuda världen. Vi hade våra stunder och våra bråk när pressen blev för stor, men vi hittade alltid tillbaka till det som var vår kärna, vår passion till dansen och vår kemi i strålkastarljuset. Där var vi oslagbara och skulle vara det även denna gång, i denna nya föreställning av vad som kallades livet.

Att skriva

21fad52c959a49ccd0b528e62aeb5a13                                                                       Bild: Pinterest

 

Kyssen

Jag kände hans värme trots att han satt flera meter bort. Våra kroppar var vända mot varandra och jag kunde känna energin som flödade som en osynlig tråd mellan oss. Vi båda visste vad som väntade, men inget vågade ta steget utan höll kvar bandet sålänge vi kunde, innan någon skulle vara tvungen att bryta. Min mun var torr och hjärtat bankade, svetten bröt fram under mina armar och hettan flöt i vågor över min hud, som rysningar. Håret i nacken reste sig upp när hans blick sa mer än orden han formulerade med sin mun. Orden flöt ihop och jag hade svårt att fokusera. Han tystnade, blicken blev frågande, osäker, trevande…Det kändes som om mitt hjärta stannade, väntade och jag höll omedvetet andan. Jag blundade och kände att du kom närmare. Jag tittade upp, rakt in i dina ögon som nu var målmedvetna och utstrålade värme. Jag rörde mig som en magnet mot dig, minns inget förrän din andedräkt mötte min och våra läppar möttes. Det stötte till i själen och vågen av värme fortplantade sig i min mage och mitt inre. Alla mina sinnen försvann utom känslosinnet, som tvärtom blev starkare än tidigare. Varje nyans fick mig att skälva lite till. Jag drog mig bakåt och våra läppar skildes åt igen. Dina slutna ögonlock darrade till innan du fäste blicken i min. Jag såg en rörelse därinne, som speglade mina känslor och jag log, och du log tillbaka, rakt in i mitt hjärta.

 

 

Att skriva, Det kreativa flödet

Att skriva utan prestation. Att låta det bara komma till sig. Jag har alltid haft svårt för att inte pressa mig själv för hårt. Jag vill så gärna skapa, att tanken på skapandet snarare hindrar mig än öppnar mitt flöde.  Jag förbereder mig gärna i tanken, inhandlar canvas och färger men blir sen stående framför den blanka duken och låser mig helt. Canvas och färger är symboliskt menat men det blir lätt så för mig i de flesta kreativa sammanhang. Tanken på att utföra är på nått sätt mer kreativt än själva utförandet. Jag har känt så med mitt skrivande en tid. Vissa texter har bara kommit, men det har varit de personliga, de helande texterna. Jag har saknat att skriva fiction, ”hittepå”-texterna. Kan antagligen höra ihop med att jag varit någon annanstans i huvudet plus att jag inte alls läst i lika stor utsträckning som tidigare. Läser jag inte får jag inte inspiration till orden, till berättandet, till olika scenarion och min skapande-process blir lidande. Min resa till Härjedalen, vidderna och miljöombytet hoppades jag skulle kicka igång min lust och ambition igen. Jag har tiden till detta i mitt liv just nu, jag vill verkligen. Så igår startade jag min dag genom att bara känna in, studera fjälltopparna från mitt sovrumsfönster, andas in i yogan och bara flyta. Släpper jag så kommer kreativiteten, jag vet ju det. Men ibland är det så svårt att släppa kontrollen som med så mycket annat i livet. Men så igår kom det bara, det som legat på lur en längre tid men jag inte tillåtit att släppa fram, strukturen i den längre texten jag håller på med. Jag hittade formuleringar, vad jag vill berätta, olika kapitel och vad de ska handla om och jag har börjat hitta karaktärerna och deras bakgrundshistorier. Ger jag mig tid så kommer det. Egentligen är det så lätt. Att bara släppa kontrollen och gå på känsla. Kör!

 

Att skriva

Vänner….De viktigaste personerna i mitt liv. Min familj är mina vänner, mina vänner är familj, blodsband eller inte. Några vänner har funnits med mig i flera år, sedan tonår eller tidigt vuxenliv och vissa har visat sig när jag definierat vem jag är som vuxen. Vissa vänskaper tjänar sitt syfte under en kort period, vissa hittar man tillbaka till efter ett längre uppehåll och vissa finns bredvid en under hela livet.  Vänskap är något värdefullt och flytande, det bara finns där. En förståelse två människor emellan, en acceptans och kärlek som ibland kan vara starkare än en romantisk relation. Utan mina vänner hade jag aldrig varit där jag är idag. Mina vänner har funnits där för mig ”in sickness and in health” och när jag inte själv förmått att be om hjälp, har de slutit upp vid min sida ändå. För de vet. Mina vänner ger mig energi till livet, varma skratt och varma kramar. Livliga diskussioner, djupa samtal, åsiktsprövningar och förståelse.

Vänskap är inte alltid okomplicerat. Med vänner har jag bråkat så vi inte pratat på flera år. Missförstånd, antaganden och stolthet. Men finns samhörigheten kvar, så hittar vänskapen alltid en väg tillbaka och är starkare än tidigare. Att följa sina vänner i livet och glädjas i deras lycka och sörja deras sorger, det är så fint. Att få vara delaktig i andra människors liv, att bli insläppt och att våga släppa in så nära i sitt eget liv. Det är vänner förunnat.

Jag vill hylla mina vänner, nya och gamla och de som funnits i mitt liv och som nu är borta.  Ni alla håller en pusselbit av mig i era händer, och det är jag otroligt tacksam för! Kärlek! <3

18575572_10156056863967814_1084832120_o

 

 

Att skriva

Dagdrömmar, drömmar för livet och drömmar man upplever i sömnen. Hur påverkar de oss? Fantasier, mål, fragment av minnen, önskningar..

Inatt hade jag drömmar som både var fragment av minnen men också en grym påminnelse om hur livet kan bli. Hur människor man förlitat sig på bara vänder ryggen till och man står där handfallen. Idag lever jag i efterdyningarna av nattens historia, känner mig låg, känner saknad och lever i minnen av det som varit. Bitterljuvt men jag är ändå på ett bra ställe i livet nu.  Stycken och känslor av det som varit och det som blev dyker upp ändå, och det tillåter jag.

Dagdrömmar, har jag ofta haft och har även idag om inte lika ofta som när jag var yngre. Härliga pirrande som man kan leva på länge. Hur skulle mitt liv se ut om jag vågade…om jag valt en annan väg…ett annat liv…ett annat land…

Drömmar för livet, önskningar och mål. De drömmarna har aldrig varit så starka för mig, jag har aldrig haft något tydligt mål. Men en bild har jag haft så länge jag kan minnas. Mina bara fötter, kanten på en klänning, trätrappa, sommar. Jag går ner för trappan, klänningen blåser lite i den varma brisen, fötterna landar i det friska gröna gräset….Min dröm, ett liv på landet, bara existera. Ingen stress inga krav, bara vara. Jag hade den drömmen inom räckhåll. Men jag ger inte upp. Den bilden kommer att bli sanning, en dag. <3