Att skriva

Några ord om en bild…

8e797a28630a090ae1574a20896d6d83

 

Iakttagen

Hon var så trött på att alltid känna sig såhär. Som om hon hade kola i kroppen, seg och sliskig. Hennes huvud kändes som inpaketerad i plast, varje andetag stannade i ett varmt fuktigt moln framför hennes läppar och sögs in igen med nästa andetag. Alltid iakttagen, aldrig avslappnad och alltid på tå. De kunde komma närsomhelst, de där som hon inte ens kunde minnas vilka de var längre. Hon visste bara att de skulle dyka upp, jämt när hon vågade tro på att det var över kom bakslaget. I efterdyningarna kom svettningarna och skakningarna, hennes leder kändes som de rörde sig under hennes hud och bytte plats med varandra. Plågorna brukade få henne att bli liggande i flera dagar, kippandes efter luft, in och ut ur medvetande. Med tiden kändes kroppen starkare och inte lika blåslagen, men då tog rädslan över, rädslan för när det skulle ske igen. För det gjorde det alltid. Hon var iakttagen. Hon levde i ett mönster av rädsla, en cirkel som återupprepade sig gång på gång. Ibland önskade hon att kroppen helt enkelt skulle ge upp, att lederna skulle vrida henne i sådana plågor att hon skulle försvinna i ett behagligt mörker, bort från detta. Men det fick hon aldrig, det såg de till. De där. De som iakttog.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *