Att skriva

Tidig årskrönika för 2017

Idag ser jag tillbaka på året som gått. Ett år som började helt uppochner utan navigation upp till ytan för att kunna hämta ny luft. Ett år som började med en nyårsdag där jag låg på toaletten och kräktes upp det lilla jag förmått mig att äta under de första hemska veckorna. Spyor av ångest och sorg. Jag kunde knappt gå ur sängen vissa dagar, paralyserad av känslor och ensamhet men jag visste att jag var tvungen, livet går ju vidare hur hemskt det än kan kännas ibland, det har jag tidigare erfarenhet av. Att helt tappa fokus och fotfäste, att inte veta vem man är utan den familj man valt att leva i. Att inse att den kärlekshistoria man trodde sig vara livet ut bara skulle vara ett kapitel i ens liv. Det gör ont. Och extra ont när sjukdom är det som fick allt att falla. Sjukdom vi båda hade och närde varandra i.

Det här året har jag lärt mig att hitta tillbaka till mig själv, till den mittpunkt som är jag. Och att alla känslor är tillåtna. Mycket tack vare de vänner, familj och människor, både nya och gamla, omkring mig som på olika sätt hjälpt och stöttat. De som låtit mig få gråta ut i deras soffa, pratat och ältat i oändlighet, varit mig lojal i alla mina känslor, talat mig tillrätta när jag spunnit iväg i ångest, tagit hand om mig när jag inte orkat ta hand om mig själv, lärt känna och förstå att det inte var mitt fel när sjukdomen var som värst, skrattat med mig, peppat mig och pushat mig i rädslor till allt det nya, funnits där hela tiden…

Det här året har jag varit tvungen att göra stora förändringar för att hitta en ny version av mig själv. En ny lägenhet, ett nytt jobb med nya kollegor, nya tankar om min framtida karriär. Jag har utmanat mig i nya miljöer och situationer, fått nya relationer ur de gamla, stått på rullskridskor för första gången i mitt liv, äntligen tagit tag i drömmen att stå på en teaterscen och tagit mitt skrivande mer på allvar. Jag har känt pirr i mitt hjärta igen, två gånger under detta år. Det första pirret hjälpte mig att hitta styrkan i mig igen, att våga vara öppen och ärlig mot mig själv i allt jag känner och är. Det andra pirret har hjälpt mig att hitta tilliten till att våga stanna upp i känslan och vara här och nu…

Det här året har gett mig så mycket, när jag förlorat så mycket. Jag har visat mig själv att jag har styrkan att gå vidare när jag inte orkar gå vidare, och att om jag bara lyssnar till mig själv kommer jag få precis allt det jag önskar mig. Redan nu sitter jag med så många erfarenheter rikare och med så många nya och gamla vänner i mitt liv vars relationer har vuxit med mig detta år. Mina drömmar för framtiden är nya och den framtidsbild jag så länge hade har nu bleknat. Bilden jag ser idag är en bild av Mig. Fortfarande suddig i kanterna, men jag ser att jag är där jag vill vara, och att jag är lycklig. <3

 

 

4 Comments

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *