Att skriva

8e797a28630a090ae1574a20896d6d83

 

Iakttagen

Hon var så trött på att alltid känna sig såhär. Som om hon hade kola i kroppen, seg och sliskig. Hennes huvud kändes som inpaketerad i plast, varje andetag stannade i ett varmt fuktigt moln framför hennes läppar och sögs in igen med nästa andetag. Alltid iakttagen, aldrig avslappnad och alltid på tå. De kunde komma närsomhelst, de där som hon inte ens kunde minnas vilka de var längre. Hon visste bara att de skulle dyka upp, jämt när hon vågade tro på att det var över kom bakslaget. I efterdyningarna kom svettningarna och skakningarna, hennes leder kändes som de rörde sig under hennes hud och bytte plats med varandra. Plågorna brukade få henne att bli liggande i flera dagar, kippandes efter luft, in och ut ur medvetande. Med tiden kändes kroppen starkare och inte lika blåslagen, men då tog rädslan över, rädslan för när det skulle ske igen. För det gjorde det alltid. Hon var iakttagen. Hon levde i ett mönster av rädsla, en cirkel som återupprepade sig gång på gång. Ibland önskade hon att kroppen helt enkelt skulle ge upp, att lederna skulle vrida henne i sådana plågor att hon skulle försvinna i ett behagligt mörker, bort från detta. Men det fick hon aldrig, det såg de till. De där. De som iakttog.

Att skriva

Idag ser jag tillbaka på året som gått. Ett år som började helt uppochner utan navigation upp till ytan för att kunna hämta ny luft. Ett år som började med en nyårsdag där jag låg på toaletten och kräktes upp det lilla jag förmått mig att äta under de första hemska veckorna. Spyor av ångest och sorg. Jag kunde knappt gå ur sängen vissa dagar, paralyserad av känslor och ensamhet men jag visste att jag var tvungen, livet går ju vidare hur hemskt det än kan kännas ibland, det har jag tidigare erfarenhet av. Att helt tappa fokus och fotfäste, att inte veta vem man är utan den familj man valt att leva i. Att inse att den kärlekshistoria man trodde sig vara livet ut bara skulle vara ett kapitel i ens liv. Det gör ont. Och extra ont när sjukdom är det som fick allt att falla. Sjukdom vi båda hade och närde varandra i.

Det här året har jag lärt mig att hitta tillbaka till mig själv, till den mittpunkt som är jag. Och att alla känslor är tillåtna. Mycket tack vare de vänner, familj och människor, både nya och gamla, omkring mig som på olika sätt hjälpt och stöttat. De som låtit mig få gråta ut i deras soffa, pratat och ältat i oändlighet, varit mig lojal i alla mina känslor, talat mig tillrätta när jag spunnit iväg i ångest, tagit hand om mig när jag inte orkat ta hand om mig själv, lärt känna och förstå att det inte var mitt fel när sjukdomen var som värst, skrattat med mig, peppat mig och pushat mig i rädslor till allt det nya, funnits där hela tiden…

Det här året har jag varit tvungen att göra stora förändringar för att hitta en ny version av mig själv. En ny lägenhet, ett nytt jobb med nya kollegor, nya tankar om min framtida karriär. Jag har utmanat mig i nya miljöer och situationer, fått nya relationer ur de gamla, stått på rullskridskor för första gången i mitt liv, äntligen tagit tag i drömmen att stå på en teaterscen och tagit mitt skrivande mer på allvar. Jag har känt pirr i mitt hjärta igen, två gånger under detta år. Det första pirret hjälpte mig att hitta styrkan i mig igen, att våga vara öppen och ärlig mot mig själv i allt jag känner och är. Det andra pirret har hjälpt mig att hitta tilliten till att våga stanna upp i känslan och vara här och nu…

Det här året har gett mig så mycket, när jag förlorat så mycket. Jag har visat mig själv att jag har styrkan att gå vidare när jag inte orkar gå vidare, och att om jag bara lyssnar till mig själv kommer jag få precis allt det jag önskar mig. Redan nu sitter jag med så många erfarenheter rikare och med så många nya och gamla vänner i mitt liv vars relationer har vuxit med mig detta år. Mina drömmar för framtiden är nya och den framtidsbild jag så länge hade har nu bleknat. Bilden jag ser idag är en bild av Mig. Fortfarande suddig i kanterna, men jag ser att jag är där jag vill vara, och att jag är lycklig. <3

 

 

Att skriva

307beeb42264dc19f2a1493df01686f5

 

Dagen

Dagen började som alla andra. Jag klev upp och stack ner mina kalla fötter i de varma men slitna ulltofflorna som huserade vid fotändan av min säng. På vägen till toaletten satte jag på kaffebryggaren som jag som vanligt laddat kvällen innan då allt jag företog mig på morgonen kändes som i en dimma. Jag hällde upp kaffe och en skvätt mjölk i den vanliga kaffemuggen och med den i min hand öppnade jag altandörren, drog den stickade koftan jag krängt på mig när jag satt på toaletten om mig, och klev ut på däcket som var täckt av en hinna av frost.  Det blev fotspår i det frusna av mina tofflor och det ångade ur kaffemuggen och min mun. Jag tog upp en cigarett ur fickan och tände den med en tändare som hade blivit bortglömt på altanräcket. Kylan och nikotinet fick mitt huvud att kvickna till och med ett djupt andetag kände jag tillförsikt för dagen. Det skulle blir en fin dag. Jag kisade mot solen som sakta steg över grantopparna framför mig, den täta skogen var fortfarande höljd i mörker och gömde ännu nattens mysterier. Det skulle bli en bra dag. Jag tog en klunk av mitt kaffe, värmen spred sig i min kropp och jag log. En fin dag.