Att skriva

21fad52c959a49ccd0b528e62aeb5a13                                                                       Bild: Pinterest

 

Kyssen

Jag kände hans värme trots att han satt flera meter bort. Våra kroppar var vända mot varandra och jag kunde känna energin som flödade som en osynlig tråd mellan oss. Vi båda visste vad som väntade, men inget vågade ta steget utan höll kvar bandet sålänge vi kunde, innan någon skulle vara tvungen att bryta. Min mun var torr och hjärtat bankade, svetten bröt fram under mina armar och hettan flöt i vågor över min hud, som rysningar. Håret i nacken reste sig upp när hans blick sa mer än orden han formulerade med sin mun. Orden flöt ihop och jag hade svårt att fokusera. Han tystnade, blicken blev frågande, osäker, trevande…Det kändes som om mitt hjärta stannade, väntade och jag höll omedvetet andan. Jag blundade och kände att du kom närmare. Jag tittade upp, rakt in i dina ögon som nu var målmedvetna och utstrålade värme. Jag rörde mig som en magnet mot dig, minns inget förrän din andedräkt mötte min och våra läppar möttes. Det stötte till i själen och vågen av värme fortplantade sig i min mage och mitt inre. Alla mina sinnen försvann utom känslosinnet, som tvärtom blev starkare än tidigare. Varje nyans fick mig att skälva lite till. Jag drog mig bakåt och våra läppar skildes åt igen. Dina slutna ögonlock darrade till innan du fäste blicken i min. Jag såg en rörelse därinne, som speglade mina känslor och jag log, och du log tillbaka, rakt in i mitt hjärta.

 

 

Att skriva, Det kreativa flödet

Att skriva utan prestation. Att låta det bara komma till sig. Jag har alltid haft svårt för att inte pressa mig själv för hårt. Jag vill så gärna skapa, att tanken på skapandet snarare hindrar mig än öppnar mitt flöde.  Jag förbereder mig gärna i tanken, inhandlar canvas och färger men blir sen stående framför den blanka duken och låser mig helt. Canvas och färger är symboliskt menat men det blir lätt så för mig i de flesta kreativa sammanhang. Tanken på att utföra är på nått sätt mer kreativt än själva utförandet. Jag har känt så med mitt skrivande en tid. Vissa texter har bara kommit, men det har varit de personliga, de helande texterna. Jag har saknat att skriva fiction, ”hittepå”-texterna. Kan antagligen höra ihop med att jag varit någon annanstans i huvudet plus att jag inte alls läst i lika stor utsträckning som tidigare. Läser jag inte får jag inte inspiration till orden, till berättandet, till olika scenarion och min skapande-process blir lidande. Min resa till Härjedalen, vidderna och miljöombytet hoppades jag skulle kicka igång min lust och ambition igen. Jag har tiden till detta i mitt liv just nu, jag vill verkligen. Så igår startade jag min dag genom att bara känna in, studera fjälltopparna från mitt sovrumsfönster, andas in i yogan och bara flyta. Släpper jag så kommer kreativiteten, jag vet ju det. Men ibland är det så svårt att släppa kontrollen som med så mycket annat i livet. Men så igår kom det bara, det som legat på lur en längre tid men jag inte tillåtit att släppa fram, strukturen i den längre texten jag håller på med. Jag hittade formuleringar, vad jag vill berätta, olika kapitel och vad de ska handla om och jag har börjat hitta karaktärerna och deras bakgrundshistorier. Ger jag mig tid så kommer det. Egentligen är det så lätt. Att bara släppa kontrollen och gå på känsla. Kör!