Det kreativa flödet

Hur släpper man taget om någon? Även när det onda gått över och bara minnen finns kvar. Fina och mindre fina minnen men båda väldigt avlägsna, som för ett ögonblick dyker upp vid ytan i form av en luftbubbla, och sedan spricker och lämnar vattenytan blank igen. Att släppa taget, låta någon gå fri från mina tankar, att låta mig själv gå fri. Att släppa taget, genom att släppa in andra människor. Människor som ser, som uppskattar. Vänner, förälskelser och slumpmässiga möten. Genom att ge dem olika pusselbitar av dig själv, och ta små pusselbitar från dem för att få perspektiv. För att hitta och för att kunna släppa allt gammalt. Att definiera sig själv i hur du speglas i andra, och hur andra speglas i dig. Att hitta tillbaka till dig själv, genom att släppa och lämna plats för det nya…

17353234_10155864332252814_3348761236513449991_n

Att skriva

Dagdrömmar, drömmar för livet och drömmar man upplever i sömnen. Hur påverkar de oss? Fantasier, mål, fragment av minnen, önskningar..

Inatt hade jag drömmar som både var fragment av minnen men också en grym påminnelse om hur livet kan bli. Hur människor man förlitat sig på bara vänder ryggen till och man står där handfallen. Idag lever jag i efterdyningarna av nattens historia, känner mig låg, känner saknad och lever i minnen av det som varit. Bitterljuvt men jag är ändå på ett bra ställe i livet nu.  Stycken och känslor av det som varit och det som blev dyker upp ändå, och det tillåter jag.

Dagdrömmar, har jag ofta haft och har även idag om inte lika ofta som när jag var yngre. Härliga pirrande som man kan leva på länge. Hur skulle mitt liv se ut om jag vågade…om jag valt en annan väg…ett annat liv…ett annat land…

Drömmar för livet, önskningar och mål. De drömmarna har aldrig varit så starka för mig, jag har aldrig haft något tydligt mål. Men en bild har jag haft så länge jag kan minnas. Mina bara fötter, kanten på en klänning, trätrappa, sommar. Jag går ner för trappan, klänningen blåser lite i den varma brisen, fötterna landar i det friska gröna gräset….Min dröm, ett liv på landet, bara existera. Ingen stress inga krav, bara vara. Jag hade den drömmen inom räckhåll. Men jag ger inte upp. Den bilden kommer att bli sanning, en dag. <3

 

 

Det kreativa flödet

En av de svåraste sakerna i livet, som jag upplever det, är att lyssna till sig själv. Att höra sin egen sanning om den man är, vad man gillar och varför man agerar på så sätt som man gör. Att våga se sig själv och acceptera den man är,  sina mönster och de bättre och de sämre sidorna.  Att respektera sig själv och andra i sin omvärld så pass att man vågar vara den man är fullt ut, utan rädsla för vad andra ska tycka och tänka. För mig är detta ett ständigt arbete och i efterdyningarna av en kris är det lätt att se saker klarare. Jag är i ständig utveckling, som en orm som ömsar skinn. Och det är jäkligt spännande.

 

15338644_10155502433172814_375958990125734202_n

 

 

 

Att skriva

868c7741fba3326c93aae9cc2b7ac7b9Bild: Pinterest

 

 

Demoner

Hon sprang. Så fort att hon nästan snubblade i det höga gräset.  Stråna tycktes vara nära att omsluta sig kring hennes ben, som händer som försökte hindra hennes flykt. Bara hon visste vad hon rymde från, bara hon visste varför. Men det skulle inte hjälpa, då demonerna inte jagade utan fanns inom henne. Men hon valde ändå att springa. Ängen luktade sommar, en torr sommarkväll. Hon snavade till då gräset äntligen fick tag om hennes anklar och hon föll. Föll hon till marken eller föll hon längre än så? Hon visste inte säkert. Andningen var kort och kom stötvis. Hon blundade, eller trodde sig göra det i alla fall.  De var snart ikapp, hon kände det på kylan som spred sig genom hennes tår, uppför smalbenen och mot låren. Det stack i fötterna. Hon spärrade upp ögonen och kastade sig upp igen. Inte än, hon orkade inte än. Demonerna kallade…och hon började åter att springa.

 

 

Att skriva

Jag minns att det kändes helt overkligt att faktiskt vara på andra sidan jordklotet…

Av sömnbrist och nervositet så somnade jag snabbt i bilen och vaknade först när Amy väckte mig från framsätet. Vi hade stannat framför en snabbmatskedja, det var redan middagsdags. Det kändes konstigt att vara här, hos släktingar jag senast träffat när jag var 12 år. Men samtidigt kändes det tryggt, Alex och Amy gjorde allt för att jag skulle känna mig välkommen. När vi ätit så var det bilresa igen, det började regna och ljudet mot rutan som blandade sig med rösterna från framsätet vaggade mig åter till sömns. När jag vaknade nästa gång var det mörkt och vi hade än en gång stannat. På Alex och Amy förstod jag att vi var framme. Jag klev ut ur bilen, här hade det inte regnat utan luften som mötte mig var varm och doftade….ja, det doftade Australien. Även om vi var ute på landet så var det inte tyst. Mörkret fylldes av djurens läten, syrsorna lät högre här än hemma och nånstans därute slog en fisk i vattnet. Jag följde efter dem båda in i huset, de hade tagit ur mina väskor från bilen och ställt in dem i det första rummet till höger. Jag var fortfarande sömndrucken och kände mig konstigt nog både klarvaken och väldigt trött. Jag gjorde mig snabbt iordning och somnade sedan mellan rena lakan. Ett knackande i väggen bakom mig väckte mig och jag satte mig konfunderat upp. Ljudet återkom inte men Alex och Amy stökade omkring nånstans i huset så jag klev upp och tassade försiktigt ut ur mitt rum. Nu flödade solen in genom fönstren och jag kunde nästan känna värmen som dallrade därute. Ute i köket satt Alex vid frukostbordet, han sken upp i ett leende när jag sömndrucket klev in i köket och reste sig upp för att ge mig en kram. Med sin bullrande röst och främmande dialekt frågade han om jag sovit gott och jag nickade jakande. Han tog fram ett glas och hällde upp juice åt mig och nickade mot altanen. -Gå ut och se dig omkring om du vill. Jag tog glaset han sträckte fram och gick ut genom den öppna dörren. Värmen slog emot mig. Syrsorna från igår var borta och det enda som hördes nu var tjatter och skrik från några fåglar i träden. Jag bara stod där och insöp allt, limeträdens doft, persikoträden, eukalyptusträden längst borta i trädgården där jag förstod att dammen var, alla växter jag aldrig sett förut. Och framför allt doften. Doften av Australien.

Att skriva

Är…

Glädje, energi, kreativitet, åtrå, känsla, rörelse, sanning, ärlighet, öppenhet, nakenhet, sårbarhet, vackert, oändligt, omättligt, närhet, ömhet, respekt, tillit, Kärlek till Livet.

<3

 

Att skriva

Här hade hon suttit och studerat världen därute, genom fönstrets smuts och speglingar. Tidiga morgnar när dagen ännu inte vaknat, och inte heller hon. När livet var som tyngst och det enda som lugnade var att se dagens ljus återvända. Under en filt, med en kopp te eller ingenting alls. När tankarna snurrat som mest, eller när tankarna var sega som kola. Olika gråskalor som mötte skarpa toner av orange, rosa och gult, världen bugade sig framför henne. Bad henne att resa sig upp och vara med, bjöd upp till dans. Vissa dagar vände hon sig från ljuset, orkade inte vakna. Andra dagar såg hon inbjudan från vinden i träden, snön som föll och molnen som vandrade. De dagarna kunde hon le och ta in allt det vackra som världen erbjöd, de dagarna höll hon sig vaken.

 

de6da1e0843c07518ee704d3a768befcBild: Pinterest