Att skriva

Att leva som medberoende, att bryta ner sig själv helt genom att ge allt till en annan. För att inte få tillbaka något mer än lögner, svek och brustna löften. Att se den man älskar förändras i sitt missbruk och sin förnekelse till någon som man inte känner, att se den personen, som sällsynt visat upp sitt innersta för dig, nu bara vända sig bort och neka till att ha varit den människan alls. Att veta att klokskapen finns därinne, även om han själv inte vet det och dövar sig till den enda personen han tror sig duga till. Att inte förgås av den frustration och sorg det innebär att stå utanför och titta på. Att vara den som stått bredvid, dunkat huvudet i väggen flertalet ggr,  försökt rädda, gett så mycket, fått så lite. Att ha dragits med i hans strålglans, för när strålkastarljuset ligger på dig, då tror du dig vara den enda, för att sedan bytas ut mot nästa drog och strålkastarljuset försvinner. Att hitta sig själv och förstå hur ett medberoende ser ut. Hur en missbrukspersonlighet ser ut. Förstå att det inte är mitt fel. Förstå att det är en sjukdom hos oss båda. Att släppa taget. Jag bearbetar och plockar upp mina bitar för att blir hel, och försöker att inte gå in i mitt medberoende och gå sönder igen när han inte gör detsamma utan fortsätter att fly, utan att stanna och känna efter….Släppa taget. <3