Att skriva

369b4e413ea8ee229a9d3700ee653367

Bild: Pinterest

 

 

Tid

Jag kunde se dem sitta där. I sina plymklädda dräkter med underligt förvrängda masker över sina ansikten. Luften befann sig i ett vakuum och ljuden som de åstadkom med sitt enfaldiga tjatter tycktes som i en glasburk under vattnet, som ett lock för mina öron. Jag såg ner på min kropp, var jag verkligen tillbaka här? Eller var det ännu ett hjärnspöke från en svunnen tid. Jag tittade upp igen och något släppte. Vinden tog försiktigt tag i grenarna som skuggade mig och fick solens strålar att strila in mellan trädens stammar. Fåtöljernas kuddar var nu tomma och slitna. En svag doft av förruttnelse kittlade mig i näsan. Jag andades in och kunde nästan höra ljudet av stråkar när jag andades ut. De fanns där, precis under ytan, bakom det som fanns nu. Ett gällt skratt fick mig att rycka till, Adrianne! Men när jag vände mig mot henne var hon borta igen, ett spöke. Jag mindes doften av hennes hår, nästan som om det fladdrade förbi mig nu mitt i ett danssteg. Jag blundade och när jag öppnade ögonen var de alla där igen. Toby, Adrianne, Kitty och Rebecka.  Ingen tid verkade ha förflutit.  Kitty höjde sitt glas till en skål, hennes mask förvrängdes i solens strilande ränder och jag kände de andras blickar på mig. De väntade. Luften blev stilla. Det surrade i öronen och vakuumet återkom. Jag blundade igen, överlade med mig själv fast jag redan hade alla svar.  Jag öppnade ögonen, de satt kvar i samma positioner, nästan övernaturligt stilla. Jag såg dammkornen som dansade i ljuset och tog ett kliv emot dem. En muskel ryckte i Adriannes mungipa, nästan triumferande. Jag tog ett steg till. Värmen de utstrålade slog emot mig. Det surrealistiska, åtråvärda i deras värld påminde mig om den jag en gång varit. Ett steg till och den stabila logiska verklighet jag kom från skulle vara borta, kanske för alltid. Mina fötter rörde sig, jag var än en gång fast i denna dammiga tid, denna spillra av dekadens, och jag älskade det.

 

Att skriva

När man kommer till en avgrund och måste hoppa, då det som en gång fanns har rämnat runtomkring. När de egna konturerna har suddats ut och smält samman med en annan och man inte hittar tillbaka till den man en gång var. När inga val finns fast man så gärna vill stå kvar i tryggheten, på kanten av stupet, och slippa se det man vet eller inte vet väntar därnere i mörkret. När man måste våga. Våga lita på att man kommer att landa på sina fötter på botten av ravinen, att det är en nödvändighet att hoppa för att komma vidare. När man måste lita på att man liksom fågeln Fenix kommer att resa sig igen, med färger som lyser starkare än förut. När man måste skiljas, för att ge varandra en chans att byta skrud och hitta tillbaks till sina konturer och färger igen. När man måste våga ta klivet, och lita på att hjärtat inte slutar slå utan kommer att slå starkare än tidigare. När man måste vända blad, och skriva en helt ny historia.