Mamma & Pappaprojektet

En rastlöshet har dominerat den sista tiden. Vandrat på gränsen till att vara helt sprudlande energisk och full av inspiration och vacklar jag bara lite så finns inget av det där kvar. Att hålla huvudet över vattenytan och inte pressa för hårt men inte heller strunta i den lilla tråden som rycker i mig. Hantera det varsamt.

Jag känner att jag är på väg nånstans, och det är kul. Trots ett underligt humör med driv och ickedriv så producerar jag.  Jag och min syster kan ha hittat ett sätt att arbeta på som funkar för oss båda vilket känns riktigt kul. Vi har fått prova oss fram och har ännu inte landat helt men tror att vi är på rätt spår nu.

Jag är snart klar med detta kapitel. Sedan återstår fakta och viss redigering innan jag släpper det för nu. Jag har kommit över kartor på Budapest och ska på dem markera ut platser och gator som jag finner i Alex text. Jag behöver veta hur de rörde sig för att kunna fortsätta att befinna mig vid deras sida. Jag blev tipsad om en dokumentär av min syster som ligger uppe på SVTplay nu. ”Budapest brinner”. Där följer man en man och en kvinna som var med under revolutionens dagar 1956. Rekommenderas varmt för dem om man vill veta mer. <3

 

Att skriva

I fredags var jag på väg hem till min mamma, genom glittrande solsken och färgade skogar. Många år har jag rest på denna väg, i olika skeenden i livet. Barndomens besök hos släkt i Karlskoga, studier på Karlskoga folkhögskola och Swebus när jag blev äldre och de senaste åren bakom ratten på pärlan. Jag känner igen varje raksträcka och kurva,  varje skiftning i miljön när jag passerar.

Mitt första minne av det lilla samhället Hjortkvarn längs med 51:an var när min syster bodde i Örebro och studerade konst på Kuben efter gymnasiet. Hon veckopendlade och på söndagarna skjutsade mina föräldrar och jag upp henne till Hjortkvarn för att hon skulle ta länsbussen sista biten. Jag minns speciellt en kurva som är rätt snäv, där min pappa alltid brukade skoja till det med mig då jag blev uttråkad över att sitta still för länge. Jag kan fortfarande inte åka där utan att minnas hur det kittlade i magen när pappa gasade lite extra…

Jag åker förbi en sjö, där jag och min bästa kompis fick för oss att vi skulle tälta. Jag minns att det var kul i ett par timmar, sedan blev vi rastlösa och promenerade in till närmaste samhälle där vi hade kompisar som vi sedan hängde med. Moppegänget. Den varma sommaren då vi badade ovanför slussen, hade sommarfester hos kompisarnas föräldrar, åkte bakpå moppen med trassligt bensinluktande hår eller när vi bara låg och filosoferade i väntan på skjuts hem. Alla kärleksbekymmer och förvecklingar den sommaren…

Lite längre ner längs vägen åker jag förbi en barndomsväns gamla familjehem. Det huset, den tiden och den familjen ger mig så många goda minnen att det riktigt värmer i själen. Jag minns fragment av hur vi lekte ute i snön, pallade morötter hos grannen, gjorde dockor av vedträn och kollade när katten fick bebisar. Hur vi klättrade upp på den gamla fallfärdiga bodens vind fast vi inte fick och som när jag nu passerar alltid kollar om den står kvar. Och det gör den, med nylagt tak till och med. Jag minns att det var en sådan kärleksfull familj och varje gång jag åker förbi där påminns jag av de fina minnena de gav mig.

Jag åker vidare och kommer förbi Hällestad. Där bodde en annan barndomsvän, ovanpå den lilla landsortsbutiken som hennes pappa ägde. Jag minns hur vi lekte i källaren som var hans lager, där låtsades vi att vi hade vår egen lilla butik som vi dekorerade med girlanger och kulor till jul. Där vi gjorde handskrivna lappar som kvitton som vi la i den gamla kassaapparaten och de gamla kundkorgarna vi låtsades handla i. I pauserna sprang vi upp till affären och bad om glass. Jag minns att jag ofta tog en i form av en clown som hade en tuggumminäsa. Det var hos den kompisen jag kollade jag på min första Indiana Jones film, ”De fördömdas tempel” fast vi egentligen inte fick. I samma samhälle finns kyrkan där jag döptes, tillbringade sommar- och julavslutningarna i och där pappa begravdes. Han ligger i minneslunden med sin förstfödda dotter. Vemodet kryper på när jag passerar…

Jag kommer förbi min barndoms skola, där jag gick låg- och mellanstadiet, där jag gick på skoldisco och dansade tryckare med min första kärlek. Där jag spelade studsboll på rasterna, blev utstött, hängde med de populära, lärde mig läsa och fick min första mens. Jag åker förbi och saktar ner för att se om byggställningen fortfarande sitter kvar på det där huset emellan träden några hundra meter från skolan. I över 35 år har den suttit där, vad skulle jag göra om den inte gjorde det?

Sonstorp, där växte jag upp bland åkrar och ängar. Där min pappa odlade grönsaker och jag satt på taket till jordkällaren och åt körsbär direkt från trädet. Där jag kunde förvilla mig i vår stora trädgård och äta morötter och frukt, gå på utflykt till stora stenen med fikakorgen runt armen och det hemliga innehållet som mamma packat ner. Alltid saft i sirapsflaska, ibland hubbabubba, ibland något annat. Somrarna då jag stack mig på alla bin och mamma som kom med en filt, en albyl och ett glas vatten och satt med mig i knät på den gröna träsoffan  under äppelträdet och sjöng tills jag somnade och värken var borta. Där jag var dagbarn hos bonden, hade en egen kalv, fick klappa griskultingar, åka hölass och se tjuren slaktas och flås. Där ungarna lekte herren på täppan i hagen med den stora stenen och där jag och en vän blev badsugna och rymde på cykel längs en tungt trafikerad väg när vi var 10. Hur badsuget plötsligt försvann när min pappa ursinnig av rädsla steg ur bilen och krossade vår bubbla av självständighet. Barndom, värme i själen.

Jag närmar mig Finspång och fler minnen uppenbarar sig, men det är ett helt annat inlägg som vi kanske tar en annan gång. <3

12189779_10154377997937814_6895842054340906099_n