Att skriva

14741142_10208908115558204_1409237458_n

Slaget

Stöten kändes ända upp i huvudsvålen, som en kalldusch.  Jag såg honom falla, förvåningen spred sig i hans ansikte lika snabbt som smärtan i min hand. Han hade provocerat mig, långt mycket längre än jag kunde tåla. Han fick mig att hata… Mina flammande känslor som bara för en sekund sedan brunnit så häftigt dog lika plötsligt som de dykt upp. Dött tillsammans med mina sista kvarvarande känslor för mannen som nu låg på marken framför mig med ansiktet i händerna, kvidandes.

-Du var den sista jag trodde skulle svika mig så, mitt hjärta är i bitar!

– Förlåt.

Det var de orden som mumlades bakom mig när jag vände mig om för att gå. Jag gick som en drucken man, vinglade och stapplade framåt med bortdomnade fötter. Allt var borta, allt hade gått sönder.

-Förlåt.

Ordet upprepades men jag fortsatte att gå, jag hörde hur han sakta reste sig upp bakom mig. Jag kände nästan i luften hur han reagerade på min ignorans. Hur hans själ än en gång blev svart och tornade upp sig som ett stort moln bakom mig. Men jag fortsatte att gå. Jag hörde hur han kom på fötter och tog sats inom sig, men jag var beredd. Hela jag var beredd. När han tog ett språng för att hugga mig i ryggen var jag där, innan han hade förstått.  Allt upphörde förutom mina korta andetag. Allt färgades rött tills jag vände mig om för att gå. Igen.

 

Det kreativa flödet

Att vara nyfiken på möten. På andra personer och vad de ”ger” dig. Utmaningar i former av åsikter, medhåll och igenkännande för att befästa det du tror på.

Under åren har jag träffat många olika slags människor. Människor jag känner mig hemma med och människor jag känner mig utanför och väldigt annorlunda med. Men alla har givit mig något, de har gett mig en ny pusselbit om vem jag är och vad jag står för. Jag har alltid fascinerats av möten, velat ”testa” vem jag är i olika situationer med olika personligheter för att se om det är ”jag”. Vem jag kan identifiera mig med då jag är omständlig och ändrar form i olika skeenden och perioder i livet.

Flertalet av mina vänner och bekanta utmanar mig i just detta. När jag var yngre strävade jag efter att ha vänner som var väldigt lika mig, att ha medhåll ifrån, att tycka likadant som. Idag strävar jag snarare efter ett ”open mind” hos de jag väljer ha nära mig. Att se olikheter och likheter som något som får mig att bredda min syn och min världsbild. Att lära mig saker jag inte kände till då det inte ligger i mitt intresse men helt plötsligt blir ett intresse då en vän pratar passionerat om det. Att hela tiden utveckla sig själv och sitt vetande. Jag är en människa som inte vill stå still utan väljer att sträva efter nya insikter i mitt liv. Att se alla möten med människor, både svåra som sänker mig mentalt och de som höjer min energi, som en ny bit av mig själv. Det gör livet mer intressant och dessutom mycket roligare. <3

Att skriva, Det kreativa flödet

Hur många gånger ska man arbeta om sin text? Pilla med ord hit och dit, lägga till något nytt, ta bort gammalt för att sedan ta tillbaka ursprungstexten igen. Kan man arbeta för mycket på en text? Jag är självkritisk vilket nog alla är som arbetar utifrån sig själv. Man kan inte fånga allas tycke men man vill så gärna att texten ska falla ut rätt, oavsett innehåll. Att den ska flyta. Det är svårt att känna sig helt nöjd och riskera att få kritik för något man jobbat på så länge.

De texter jag lägger ut här kan jag hitta fel i om jag läser dem igen. Att jag inte gjorde si eller så eller såg den upprepningen tidigare! Men så är det ju också så att de texter jag väljer att publicera här är texter jag kan släppa ifrån mig även om de kanske inte gått igenom hela ”löpande bandet”. De är till för att få mig att öva, att bli bättre och upptäcka vart jag gjorde fel snabbare.

Jag har fått många fina komplimanger för mina texter och det känns superkul och ganska underligt. Att någon läser detta?! Bloggen startade jag i syfte att våga, att våga finnas därute där alla kan se. Men jag räknade nog inte med att folk faktiskt skulle läsa, och tycka att det var bra. Hur mycket jag än gillar att få komplimanger så tar jag även gärna emot synpunkter. Jag tänker då främst på de små historierna jag skriver runt en bild eller ett fotografi. Känns språkbruket fel? Känner du ingen anknytning till historien/karaktären och i sådant fall varför? Vad hade du velat skulle hända? Eller kanske är det något du tycker var speciellt bra. En karaktär som träffade rätt? Känslan som frammanades eller något annat du gillade lite extra? All hjälp för att ta mig vidare tas tacksamt emot då skrivandet är den första kreativa inriktningen jag verkligen brinner för. Jag känner ett ständigt behov att hela tiden utvecklas och förbättras inom området och det känns underbart och rätt ovant för mig då jag ofta tröttnar på alla mina projekt efter en stund. Men detta är så kul och känns så rätt! Så jag gissar på att jag äntligen hittat min ”röst”!<3

 

10577189_10153179559867814_2887233928736620055_n

Att skriva

14686219_10154495722023787_22393439_n

 

Ska jag gå nu?

-Har du kommit för att stanna? För att vänta på mig eller för att låta mig gå?

Han lutade sig mot mig där jag satt i min gungstol med det olösta korsordet i knät. En lång och mörk siluett mot det öppna fönstret som släppte in den första vårvärmen i stugan. Mannens ansikte låg till stor del i mörker men en antydan till ett leende trodde jag mig se även om jag inte kunde få grepp om resten av ansiktet. Mannen tittade på mig men sa inget.

-Jag vet inte vad jag ska säga, du kom hit så plötsligt och jag var inte beredd.

Fåglarna kvittrade därutanför , de kände inte av den kyla som plötsligt omgav mig i min isolerade värld. Det började krypa i benen. Mannen var fortfarande tyst men iakttog mig lugnt. Tidningen och filten som legat i mitt knä gled ner på golvet, och utan att jag tänkt tanken började mina leder att samarbeta för att ta sig upp på fötter. Jag stönade när mina gamla muskler sträcktes ut så att jag stod framför honom, han var lång, tycktes nog längre än han egentligen var.  Jag böjde huvudet bakåt och våra blickar möttes. Hans ögon var fortfarande lugna och den kyla jag känt försvann lika snabbt som den kommit. Fåglarnas kvittrande tycktes högre än tidigare och en påtaglig känsla av instängdhet kom över mig. Jag rörde mig sakta mot ytterdörren som stod på glänt och hörde hur mannen rörde sig bakom mig. Ingen rädsla. Det enda jag kunde tänka på nu var ljudet av fåglarna, att få känna vårsolens tidiga strålar på mina trötta och glåmiga kinder och andas frisk klar luft en sista gång. Jag visste vem mannen var och visste vart vi var på väg. Vid ytterdörren stannade jag och vände mig om. Mannen hade ett svagt leende i mungipan och nickade åt mig som för att mana på mig men utan att stressa mig. Jag visste att det var dags nu, det kändes skönt. Min hand sträckte sig mot handtaget och öppnade. En liten pilfink satt på stentrappan och väntade. När den fick syn på mig flög den iväg och satte sig i busken intill. Fågeln nickade åt mig och jag tog ett stort andetag och log. Våren var här!

 

Att skriva

Pms. Något vi sällan talar om då det är ”något man inte pratar om”.
-Lite nedstämd och sur, äh ryck upp dig, så farligt är det väl inte, livet är ju så, alla mår så ibland.
Men om ger inte är så enkelt då? När hela livet känns dimmigt och i vacuum, hjärnan vägrar fungera och allt man säger känns falskt och fel. Noll koncentrationsförmåga, som annars är rätt hög, katastroftänk, oro, panikångest och hastigt växlande humör från eufori till ilska till tårar och ångest. Det otäcka är att det smyger sig på. Ibland missar jag alla tecken helt och står där med rasande puls och färska skuldkänslor då jag agerat på ett sätt som inte var meningen och blev fel. Eller när jag tycker att jag mår så bra, är så lycklig, och kommer hem till någon petitess som välter mig totalt och framkallar misstänksamhet och ilska eller bottenlös sorg. Eller den där ångesten som griper tag i min hjärna för att vägra släppa taget. Att inte kunna lita på sig själv, sin intuition och sina känslor som jag alltid annars kan vara så säker på.  Kompassen som är min dagliga vägvisare är rubbad och fungerar inte. Om man inte kan lita på det vad finns då kvar?
Jag har ju tidigare skrivit om mina perioder av ångest. Mina perioder av ångest som följer min hormonella cykel. Så länge jag kan minnas har jag haft dessa problem. Ibland svårare, ibland mildare. Jag har försökt anpassa mitt liv kring detta och försöker i den mån det går ta hand om mina känslor de dagar som känns värst. Acceptera och förstå att detta är ett tillfälligt tillstånd. Något som inte alltid fungerar när jag är mitt i det då jag inte känner igen mig själv och har svårt att lita på mina egna tankar. Yoga funkar oftast bäst, men ibland blir livet och påfrestningarna för mycket ändå och jag kraschar. Pms är något man får leva med, det är som livet är. Men är det det? Kunde jag leva och känna som jag gör de där 2-3 veckorna när tillvaron inte kvävs av ett påtagligt mörker så skulle jag självklart välja det.  När livet är härligt och roligt, energin på topp och förmågan att hantera svårigheter och konflikter fungerar bra. De dagar jag inte behöver känna att jag inte vet vem jag är och mina nära inte behöver genomlida min personlighetsförändring med färska sår i minnet. En artikelserie om Pms i en av våra stora dagstidningar fick mig att reagera och inse att jag behöver ta hand om det här, prata om det, se det och hantera det på ett sätt jag inte tidigare gjort. Inte gömma det bakom mig som något jag skäms för utan erkänna min pms som det sjukdomstillstånd det faktiskt är. De veckor i månaden jag inte är mig själv utan en annan Mariah. Så steg ett, jag börjar hantera det annorlunda just nu, med denna text.

14233208_10155190813912814_7103833843159165132_n

Att skriva

 

8347bbe855ea75ca0d022a7271ed0289

Bild: Pinterest

 

Höst

Hon hade bråttom. Klackarna ekade dovt på den fuktiga asfalten och magen var i uppror. Hon knöt ena handen och andades ut i en djup suck, det var väl lika bra att få det överstökat, det hade ju redan dröjt för länge. Hon lyfte på hakan och skyndade på stegen ytterligare, hoppas hon inte skulle komma försent!  Hon huttrade till och drog ner mössan över öronen. Hösten hade verkligen tagit tag i landet nu. Löven låg som ett täcke över marken och oktobermörkret hade krypit sig på utan att hon riktigt hade märkt det. Sommaren låg som ett eko över staden.  Lämningar av livet och rörelsen som solen bar med sig fanns utspritt i varje vrå i form av uppblötta glasspapper, gamla medfarna engångsgrillar och kvarglömda leksaker. Nu var det bara två kvarter kvar. Hon korsade vägen och fick skrämt hoppa åt sidan när ett cykelbud kom farande från ingenstans. Hjärtat slog ett extra slag. Okej, ta det lungt nu, andas. Hon fortsatte förbi kvällsöppna caféer och affärer, ljuset strömmade varmt ut från de stora fönstren och värmde hennes frusna kinder. Hon såg korsningen, snart där. En bil tutade någonstans och en hund skällde argt till. Hon stannade, blundade och tog ett djupt andetag. Så rundade hon hörnet.

Att skriva, Mamma & Pappaprojektet

Jag har tagit mig in i berättelsen och befinner mig sida vid sida med min pappa och Alex under revolutionens dagar. Jag ser vad de ser och känner det de känner. Det är häftigt när man står jämsides med sin historia och inte bara har ett ovanifrånperspektiv. Jag har inte reflekterat över om jag gjort likadant tidigare men jag tror inte det.  I sånt fall har jag inte varit medveten om det. Jag har hittat ett flow i att arbeta med pappas text. Jag gör en god kopp kaffe, sedan så kör jag bara. Som jag tidigare beskrivit så tänker jag inte så mycket utan känner mest, grammatiska fel och konstiga ordföljder går att ändra på i ett senare skede, nu ska jag bara få historien att röra sig framåt. Och det gör den vilket är spännande och otroligt roligt. Kapitel nr 2 har hittat sin form och det första utkastet börjar bli klart.

 

2c39d42b214647bcf407451695b26091

Bild: Pinterest, min mapp Black & white (ovanifrånperspektiv)