Det kreativa flödet

För ett par månader sedan började jag att titta om på serien Gilmore Girls som jag älskade när den var aktuell. Liksom Rory Gilmore har jag alltid läst mycket, det har alltid tilltalat mig att få begrava mig i en annan värld för en stund. När Rory besöker Harvard för första gången får hon nästan ångest när hon får syn på ett av de flertal bibliotek som finns på campus,  då hon inser att hon aldrig kommer hinna läsa alla dessa mästerverk under sin livstid. Jag kan förstå henne. Tidigare var jag väldigt noga med att läsa ut alla böcker jag företog mig, oavsett vad jag tyckte eller kände för karaktärerna, språket eller ploten. Det gör jag inte idag. Har inget fått mig att fastna efter mellan 50-100 sidor lägger jag boken åt sidan. Tiden är för knapp för att läsa böcker som inte ger mig något och då lägger jag hellre min energi på böcker jag tycker om.

Under mina ungdoms- och tonår läste jag till exempel mycket Sidney Sheldon, Virginia Andrews och Jean M Auel. Smaken förfinades när jag gick ut gymnasiet och praktiserade på ett bibliotek där jag bland annat hittade Jonas Gardell, Stephen King och Ulf Lundells ”Jack”. Jag minns att det var fantastiskt att få sortera och ställa tillbaka böcker på sin plats då jag alltid hittade något nytt namn. På den tiden kunde jag läsa flera böcker samtidigt men den koncentrationsförmågan finns inte längre. Under årens lopp har jag upplevt väldigt många historier och vissa har följt med sedan mina tidiga tonår. Diana Gabaldons böcker som nyligen blev serie (Outlander) har jag läst från femton års ålder till och med för fram till något år sedan då hennes sista bok i serien släpptes. Ganska mäktigt att få följa en historia och dess karaktärer så länge, de blir nästan som familj. Inte konstigt att jag har fastnat för tv-serien heller. I tjugoårsåldern läste jag boken ”American Psycho” av Bret Easton Ellis. En väldigt speciell bok som jag fortfarande kommer ihåg vissa meningar och stycken ifrån. Jag minns att den rörde upp en mängd motsträviga känslor i mig, körde runt dem som i en mixer och kastade tillbaka dem i ansiktet. Häftigt att en författare kan förmedla något sådant. De böcker som betytt mycket är de böcker som jag minns länge, de böcker som lever kvar i form av känslor och texter. Jag kan tycka en bok är riktigt bra när jag läser den men har den inte ”det” så försvinner historien ganska snabbt i minnet.

Många författare och böcker har satt sina spår men dessa har satt djupare spår än andra. Jag älskar Carlos Ruiz Zafón för hans sätt att beskriva en boks liv, Ann Rice för att ta med läsaren så skickligt in i sin värld, Donna Tartt för sin surrealism och persongalleri, Marisha Pessl för sitt sätt att leverera en historia och lämna kvar en ogripbar känsla när man lägger ifrån sig boken, och Robin Hobb som helt enkelt är den bästa i genren fantasy då jag på riktigt var förälskad i en av huvudkaraktärerna och grät när serien tog slut.  Jag letar ständigt efter dessa kickar och ibland lyckas jag och ibland inte. Jag får börja göra som Rory Gilmore, alltid vara förberedd med en bok i väskan för att hitta så många kickar jag kan innan jag dör.

 

20160930_140323

Att skriva

54778d7f50a1dc5e5fd0701dfc1c1938

Bild: Pinterest

 

Spring

Chocken fick henne att kippa efter andan. Pulsen rasade fram som ett brusande vattenfall i öronen och hon försökte lugna sig själv genom att prata högt. Allt hon fick ur sig var ”ok”, ett mantra av samma ord vilket fungerade. Andningen och pulsen blev lugnare. Tankarna kom tillbaka. Vad hade hänt? Benen skakade när minnena tog över och en snyftning undslapp hennes läppar. Hon satte sig ner på en stubbe, fukten trängde igenom jeansen och hon huttrade till. En myra pilade över hennes smutsiga sneakers, den verkade samtidigt förvirrad som målmedveten i sin färd. Nu kom tårarna. Hon började gråta som ett barn och hennes jämrande  blev högre och hulkningarna kraftigare när allt sköljde över henne. Hur skulle hon kunna leva med sig själv efter det här? Vad hade hon gjort? Hon tittade ner på sina händer som var repiga och jordiga och torkade maniskt av dem på byxorna. Skräcken fick henne att jämra sig igen och hon reste sig upp på sina darriga ben och började springa. Till en början kom hon knappt ihåg hur man gjorde men för varje steg och andetag vaknade kroppen och hon ökade farten. Det var skönt.. skönt att känna vinden i håret och musklerna som ansträngde sig, blodet som pumpade.  Allt hon behövde göra nu var att fortsätta springa, tills tiden försvann bakom henne.

 

Att skriva

I fredags besökte jag och min syster bokmässan i Göteborg. Kul att göra något tillsammans och kul att söka inspiration till vårt gemensamma och enskilda skrivande. Det är väldigt häftigt att så mycket kunskap, skicklighet och skrivarglädje samlas på ett och samma ställe varje år. Att man hyllar läsningen och skrivandet så. När vi hade sett allt vi ville se var jag helt slut i både kropp och själ men med tusen idéer och tankar. Så ikväll satte jag mig ner och gick igenom alla broschyrer och visitkort och googlade loss på nätet. Nya idéer om saker vi kan lägga till i mamma & pappaprojektet dök också upp då min syster är duktig på att måla och teckna men även idéer för mitt eget framtida skrivande.

Under veckan har jag också fått ihop två shortstories, inte varit lika duktig på att skriva om pappa men inspirationen har funnits på annat håll dessa dagar. Huvudsaken är att jag håller skrivandet och berättandet igång.  <3

 

20160925_185346

Att skriva, Det kreativa flödet

Jag försöker få orden att bara flöda, inte bry mig om hur det låter eller om det blir fel. Det är sådant som går att ordna i efterhand. Men jag fastnar ibland på att jag vill få ur mig redan färdigt material, att allt ska låta klockrent redan från början. Även om jag ju vet att så inte är fallet, iallafall inte för mig. En text måste få mogna och arbetas fram. Jag brukar jobba med en text vid minst 6 tillfällen innan jag börjar bli någorlunda nöjd. Då får den ligga och vila ett tag innan den tas fram igen för att ses över ytterligare. I en lång text arbetar jag på samma sätt men arbetar där stycke för stycke. När allt sedan fått vila går jag igenom hela texten för att se så att övergångarna flyter och om något behöver läggas till eller tas bort för att få ett läsarvänligt flöde. Men ibland händer det att den där klockrena texten bara rinner ur mig på en gång, och när jag efter 5 minuter stannar upp för att läsa igenom raderna framför mig blir jag både förvånad och stolt. Denna vecka önskar jag att jag haft sådana stunder. Inte det kämpande för att få ur mig något som låter eller känns bra utan bara det där självklara. Som tur är finns det annat som behöver fixas med när det går trögt med orden. Struktur ska läggas, skrivövningar och backuper ska göras och böcker ska läsas. <3

Att skriva

tumblr_lt6oduyh6d1qh1z3go1_1280

Bild: Pinterest

 

Nog

Hon hade snart skrivit klart det sista brevet. Som skulle förklara varför han tagit livet av sig genom den cocktail av piller hon skulle lägga fram helt synligt efteråt. Inget kunde gå fel nu. Hon hade planerat allt så noga och gått igenom varje steg flera gånger för att vara säker på att hon inte hade missat något. Barnen sov hos Fredrikssons inatt med förevändningen att hon själv skulle på sin sekreterarkurs och Henrik som hade sovit dåligt de senaste nätterna skulle må bra av en kväll utan barnen. Hon reste sig upp från bordet och lade undan breven i den bok av Hemingway hon läste för tillfället. Där skulle de ligga säkert tills det var dags. Hon satte på sig ugnsvantarna och tog ut steken för att se om den började bli klar, några minuter till. Det spände till i ryggslutet när hon sträckte på sig och hon drog efter andan och stötte sig med händerna mot köksbänken. Det började flimra lite för ögonen, nej. Hon måste klara detta nu. Hon har väntat så länge på det rätta tillfället och ikväll var det den enda chansen. Att inte genomföra det nu skulle innebära att hon var fast. Fast i detta liv. Den tanken fick adrenalinet att flöda igen och hon satte fart med att göra klart resten av middagen. Potatis, morötter, ärtor och sås. Och lite av den röda vinbärsgelèn hon hade gjort förra året då fru Fredriksson fick en stor skörd med bär. Hon hade precis hällt upp Henriks öl när han hörde honom gå i dörren. ”Älskling jag är hemma!” ropade han från hallen. Hon drog ett djupt andetag, tog ölglaset i handen och en sista kik i spegeln på vägen för att se om hennes ansikte avslöjade henne. Men kvinnan som blickade tillbaka såg ut som den kvinna som alltid blickade tillbaka. Vackra lockar, vacker hy och vackra läppar. Men med döda ögon. ”Hej älskling!” sa hon och sträckte sig fram för att få en puss på kinden av sin man. ” Åh vilken service” utbrister Henrik när han ser ölen i hennes hand. ”Till mig?” Hon nickar och ler. ”Alltid till dig min älskade”  säger hon och ger honom glaset.  Han sveper drycken snabbt, fortfarande ståendes  i hallen. ”Aahh…det var läskande, tryckande värme ute idag” Hon tar glaset och skyndar tillbaka till köket samtidigt som hon ropar över axeln. ”Ta det lite lugnt i soffan älskling så säger jag till när maten är serverad”. Hon hör Henriks steg över mattan i vardagsrummet och sucken när han sätter sig ner på de mjuka kuddarna. Hon tänker,  bara en middag till….

 

 

Att skriva, Det kreativa flödet, Mamma & Pappaprojektet

Ibland vill inte hjärnan det jag vill. När den bestämt sig för att gå på högvarv utan att sakta ner. Att gasa hela tiden. Precis så var gårdagen. Jag hade bestämt mig för att den här helgen skulle handla om att vara kreativ och att skriva. Och så vaknar jag upp på mitt mest rastlösa humör och vill göra 1000 saker men inte har ro till en enda. Jag satte mig med datorn och försökte skriva lite och trots min höga puls så fick jag ur mig en liten historia om en bild som kommer på bloggen här i veckan.  Jag försökte pricka av listan med saker som jag skrivit ner skulle göras med pappas historia men också egna skrivarövningar. Jag fick lite fakta nedskrivet om revolutionen men sedan var det stopp. Skulle jag åka till torpet? Åka ut i skogen o leta svamp? Ta med mig en bok o gå ner på stan för att köpa en kaffe och sitta o läsa i solen? När jag är på det där humöret så funkar inget, jag vill göra så mycket men kan inte bestämma mig för något så blir oftast bara sittande. Tillslut, med lite påtryckningar åkte jag upp till Stripa gruva i Guldsmedshyttan där de hade öppet hus med olika utställare, café o mat och livemusik. Underbar miljö där inspirationen kom tillbaka. Och det är ju det jag vet. Släpper jag på den där krampaktiga känslan av att vilja så mycket, så brukar jag ju få exakt det jag behöver.

Idag vaknade jag iallafall med ett skönt lugn. Så jag startade dagen med att läsa ut boken jag höll på med för att sedan ta itu med den där listan som låg och väntade. Så idag har jag gjort en ram för kapitel nr 2 av Revolutionen, de följande dagarna. Tror det kan bli riktigt bra! Jag hann också med att titta lite på skrivarövningarna jag tänkte försöka ge mig på under nästa vecka. Harmoni! <3

14322228_10155204940332814_8346157473662441313_n

 

Det kreativa flödet

När det där lugnet sprider sig i kroppen… Man vet inte riktigt att det varit borta förrän det finns där igen. Att känna att man är precis där man ska vara och lyckas med det yoga, mindfulness och andra teorier menar, att vara i nuet. Som jag tidigare skrivit är hösten min årstid. Årstiden då jag landar och kan befinna mig precis där och då. Som person behöver jag mycket eget utrymme, frihet, tystnad och egen tid för att må bra. Och med hösten kommer den tillåtelsen att få ta sig den tiden. All denna energi och kreativitet som studsar inom mig… Jag känner mig helt tillfreds. Allt landar. Jag behöver bli bättre på att komma ihåg dessa dagar och minnas känslan av dem när jag faller ner i tvivlet och ångesten som jag vet kommer. Jag behöver bli bättre på att inte känna rädsla för dem utan minnas den glädje jag kan känna för allt och alla, och mig själv. <3

 

img_20160906_165443

Att skriva

9006e0e427c6863367b5bdd9de0d51dc

Bild: Pinterest

 

Vänskap

Värmen fick luften att dallra, syrsorna spelade i den låga vegetationen och gräset var torrt och färglöst. Min glass höll på att smälta i den skarpa värmen och den klibbiga sörjan rann sakta ner över min handrygg. ”Kommer du  att sakna mig?” frågade du medan du tuggade på din trut. ”Det är väl klart att jag kommer!” Du tittade på mig med kisande ögon och böjde dig snabbt fram och slickade mig på underarmen. ”Vad gör du?” skrattade jag och du log brett och hoppade snabbt upp på benen. ”Kladdmaja, du har ju glass överallt!”  Jag kastade det som var kvar av min glass, reste mig upp och borstade bort det jag kunde av den torra röda jorden som dammade omkring mig. ”Kom då, var inte så långsam!” sa du och hoppade in i bilen och drog igång motorn. Radion gick på mitt i en av våra favoritlåtar och du började glatt sjunga med. ”Koooom då!” Jag skyndade in i bilen och brände mig nästan på det röda lädret när jag satte mig.  ”Kommer du att sakna mig?” frågade jag,  ”eller kommer du att glömma mig lika snabbt som innan jag var här?” Håret blåste runt ditt ansikte i vinddraget, du vände dig inte om utan höll kvar blicken på vägen.”Jag är inte densamma längre, du har ändrat mig” sa du bara och vi fortsatte under tystnad. Vi hade tre timmar kvar. Tre timmar innan jag skulle kliva på planet hem till den jag var innan dig. Jag drog upp volymen, slängde upp mina bara fötter på instrumentbrädet framför mig och börjande högt sjunga med i refrängen. Du vände dig mot mig och log och stämde in i sången.