Att skriva

Igårkväll fick jag ett meddelande från min kusin i Ungern. Min faster är väldigt dålig och har högst bara dagar kvar att leva. Ett par ögonblick senare kommer ännu ett sms. Min faster Mari är borta. Jag letar i mitt inre och är redo för flodvågen av sorg. Men inget händer. Allt är så sorgligt men jag känner det inte. Jag sörjer för min kusins skull och för min andra faster som har förlorat en syster, och för att ännu en bit av pappa gått ur tiden. Men inte för mig. Jag sörjer ett liv, men en person jag inte kände. Min faster var en fantastisk kvinna. Jag minns hennes värme och klokhet med ömhet och är väldigt ledsen att jag inte får uppleva det igen. Men lämnar tanken och känslorna där.

Detta fick mig att reflektera över att vi alla sörjer på olika sätt och olika händelser tar djupare än andra. Mitt sätt att fortsätta när jag förlorat någon nära är att fortsätta som vanligt så gott det går, omge mig med rutiner och vänner så att jag kan slappna av för att sedan bryta ihop hemma i min ensamhet. Jag sörjer i det tysta. Utåt sätt är jag stark och verkar hantera det mesta, när jag är själv är då jag tillåter mig vara den blöta fläcken och falla ner i det svarta hål som sorgen grävt i mig. Jag har förändrats av de sorger jag levt igenom. Till både det bättre men också till det sämre. Jag har nära till katastroftankar om mina nära och kära och kan lätt trigga mig till en ångestattack eller ligga sömnlös av orostankar. Men jag har också lärt mig att känna mig själv mer i hur jag hanterar en sorg, att känna igen mina känslor och veta vad jag behöver i stunden.

Min första riktigt stora sorg var när min pappa dog. Jag var 22 år och fick genom ett telefonsamtal veta att han var borta. Jag stod halvt berusad på Stockholms gator och väntade på nattbussen hem till min dåvarande lägenhet i Viksjö.  Den chocken, rädslan och ilskan som följde många år framåt präglade mig. Jag blev aldrig densamma och försökte hålla kvar minnet av hans skratt, röst och kroppsspråk länge. Nu finns inget av det kvar. Bara ett fragment av ett minne hur han kallade mig Mia, hur hans röst lät när han sa mitt namn. Men när jag försöker fästa tanken vid det flyr minnet iväg. Pappa var den första döda människa jag såg. Jag minns hur rädd jag var. Men, det var ju bara pappa, men ändå inte. Det var så uppenbart bara ett skal av den man jag älskade, men inte egentligen kände. Med åren har sorgen och saknaden klingat av, men jag skulle kunna ge vad som helst för att få träffa honom en dag till. Sitta där i skogen, på en stubbe men en termos te, och prata….berätta om mitt liv, hans liv. Jag hade velat lära känna honom nu, när jag själv är vuxen och inte bara ett barn som tar sin förälder för given.

Flera stora sorger har jag mött, min styvpappa som gick bort bara några år efter pappa. Då kände jag mig själv bättre och hur jag skulle hantera min egen sorg, men jag hade inte förberett mig på hur jag skulle hantera min mammas sorg. Det finns nog inga värre saker i livet än att se de man älskar lida. Jag gick sönder för mamma då.

Som jag tidigare skrev så går jag helst igenom en sorg genom att omge mig med vänner och min vardag. Men när en vän dör, då rubbas allt. 2008 gick en av mina närmaste vänner Sarah bort i cancer, endast 29 år gammal. Hon var den andra människan jag såg död. Men hennes död är en sådan som man inte vill se. När en sjukdom urholkar en människa så, att hon inte är det minsta lik den hon en gång var. De närmaste vännerna och hennes familj var på plats när hon drog sitt sista andetag i sjukhussängen. Jag minns de absurda timmarna efteråt, när vi väntade på att sköterskorna skulle göra i ordning henne och hur vi beslutade vem som skulle höra av sig till vem och berätta vad som hänt med vår Sarah. Och hur en av oss på kvällen bjöd in alla vänner för att minnas, skratta och gråta över den personen vi alla förlorat den dagen. Sarah var klistret i vårt kompisgäng, hon var min vardag. Men hon lämnade komplexa känslor i mig på grund av sin person som jag inte kunde lufta med de vänner som vi hade gemensamt. Jag var arg. Jag var så arg på henne. Och de var förkrossade. Sorger kan ta olika former och alla sörjer på sitt sätt. Några av de vänskapsrelationer jag hade då fick pausa, då vi var på så olika ställen i vår sorg och våra liv. Några försvann med tiden och några har kommit tillbaka med åren vilket jag är glad för idag. Vi gick igenom något svårt tillsammans, inget blir såklart sig likt efter det.

Mina händer luktar av kräftorna jag åt tidigare ikväll. Tänk om jag fått den ynnesten att ha en sista kräftskiva med dessa människor och några till som inte finns kvar i mitt liv. Men, det skulle troligen spåra ut då min pappa skulle skratta så tårarna sprutar och brödet sättas i vrångstrupen när han skulle försöka berätta sina roliga historier som ingen fattar poängen på, Sarah skulle hamna i en het diskussion med någon och slå näven i bordet så kräftor flyger överallt, min styvpappa Teemu skulle bli arg över allt oväsen och ryta i så alla sätter i halsen, min faster Mari skulle oja sig och hämta disktrasan och städa upp oredan och jag skulle väl få ångest och börja gråta hysteriskt. Nja, vi skippar nog det trots allt. 🙂

 

 

 

 

Att skriva

4dfd79b69752fa9ea4475d149faf4a94

Bild: Pinterest

 

Samtalet

Vi hade stått här ett tag nu. Du hade presenterat dig med stora ord, jag förstod inte riktigt varför. Jag sa så lite som möjligt, ville inte verka svår. Du tände en cigarett och jag tog tillfället att samla mig, att komma på en fråga att ställa.  -vad fick dig till att börja med det här? Sade jag och försökte låta genuint intresserad. För visst var jag nyfiken, vad fick dig, en sådan känd varelse, att vilja blotta sig så? Jag visste vad jag hade för anledning och någonstans ville jag få medhåll i mitt livsval. Du blåste sakta ut röken och vände dig mot mig, jag såg att du funderade på hur du skulle möta min fråga.  –Jag vet faktiskt inte, det var nog bara något som hände. Hon vände sig om för att fortsätta beundra vyn som sträckte ut sig nedanför oss. Det var något sorgset kring det hon sade men likaså förstod jag henne. -Kan jag få ett bloss sade jag och sträckte mig mot henne. –Visst, ta denna sade hon och plockade upp en ny cigarett till sig själv. Vi stod där och rökte ett tag och var upptagna i våra egna tankar. -Dags att fortsätta! Regiassistenten skyndade tillbaka genom dörren, halvt ruffsig av vinden halvt ruffsig av den långa dagen. -Ska vi? Sade jag och fimpade digaretten på golvet bredvid min fot. –Visst! Jag agerade som vanligt gentleman och höll upp dörren för henne, hon ägnade mig inte en blick. Jag vände mig om innan jag stängde dörren, kylan därute men friheten… Dörren gick igen och jag följde efter henne nedför trappan, tillbaka till mitt måste.

 

Att skriva, Det kreativa flödet, Mamma & Pappaprojektet

Känns så skönt när höstkicken gör sina känningar och man känner sig inspirerad av vad hösten innebär. Min mest kreativa period har alltid varit hösten. Vintern är jag oftast för trött, våren för splittrad och stressad och sommaren alldeles för rastlös. På hösten känner jag lugnet och inspirationen återvända med friskare luft, naturens alla färger, tända ljus och stickade sjalar. Det är nu jag gör upp planer, organiserar mig och hittar på olika projekt. Idag var den första riktiga ”höstdagen” efter att jag haft en tuff period att ta mig igenom och sedan den rastlösa sommaren innan det. Idag känner jag mig rotad och redo att hugga tag i kreativiteten igen. Och förutom en viss störd arbetsro i form av min katt så har det gått bra. 🙂

Idag kände jag mig mer eller mindre klar med det kapitlet om pappa jag skrivit på en längre tid. Vad som ska in är historiska fakta om den ungerska revolutionen och det blir ett bra jobb att tag tag i under nästa vecka. Jag har också börjat skissa på det nästa kapitlet och hur jag ska lägga upp det för att få med alla delar jag vill, men utan att det för den skull blir tråkigt att läsa.

Jag tog också steget att publicera en väldigt utlämnande text som jag skrivit utifrån egna erfarenheter. Jag har funderingar på att varva bloggen med sådana, men inte alltid så tunga som denna. Dels för att testa texterna på de få som hittar hit men också för att testa och utmana mig själv att våga släppa några texter ifrån mig. Inte helt lätt när det kommer till att vara självkritisk och aldrig bli riktigt nöjd, men jag måste ju börja nånstans. <3

14063905_10155131959187814_659688240989125138_n

Att skriva

Hon känner sig fångad i en labyrint, hittar inte vägen ut utan varje stig leder till samma tanke och känsla som för varje varv växer sig större och blir hemskare och hemskare.
Det stramar över bröstet och paniken väller upp som en kväljning inom henne och stöts ut i ett stön. Snyftningarna känns som de ska spränga lungorna och hon ser hjälplöst på utifrån på den förtvivlan som omger henne. Skräcken får henne att börja hyperventilera och bandet runt bröstet krymper och trycker alltmer. Hon känner sig illamående och svimfärdig. Fragment av tankar flimrar förbi och tårarna drar henne allt längre ner. Snabbare och snabbare… Det är omöjligt att utforma en logisk tanke och minnen av händelser och känslor snurrar allt snabbare och hjärnan känns på samma gång luddig som väldigt klar och vaken, men inte pålitlig. Hon kan inte lita på vad den säger, för hon vet inte vilket av alla intryck, känslor och tankar hon ska lyssna på. Hon vill inte vara kvar i sig själv, vill stänga av och bara fly. Bort dit hon känner ett lugn. Hon vet att hon måste bryta detta, bara röra på kroppen, andas djupt men kroppen känns som paralyserad och hjärnan vill inte..hjärnan vill bara våndas, snurra snabbare och snabbare och dra ner henne i djupet av förtvivlan. Hon kämpar och försöker sakta lugna sina grunda andetag som mer är som djuriska väsningar. Hon vet att detta går över men hon måste bryta…Andas….ett andetag i taget… Tårarna stillas.. kroppen slappnar av…Hon får ro.

7571b7e4c0528435aa248f90296e1c68