Att skriva, Mamma & Pappaprojektet

Man kan oftast inte bestämma när man ska vara kreativ. Dyker en idé upp, infinner sig tillfället är det bara att köra. Om man kan. Att resa, sitta på buss eller tåg är riktigt bra för att få utrymme till att skriva. I helgen satt jag på en buss till huvudstaden och när det inte fanns så mycket mer att göra, än att lyssna till musiken i hörlurarna, formades en historia i mitt huvud. Då jag dumt nog inte var förberedd alls fick jag skriva ner allt på min mobil. En hel novell knappade jag in på min lilla Samsung. Är man i nöd så är man men historien, den skulle ut. Jag har sedan suttit och filat till novellen här hemma under veckan som gått och jag börjar bli nöjd över resultatet, bara lite kvar. Stuva om några meningar, byta ut ord, kanske lägga till någon extra beskrivning osv. Sedan är det dags att se om den håller genom att låta några väl valda personer läsa igenom den. Men det tar vi sen.

IMG_20160319_091123

Idag har jag suttit hemma hos min syster och arbetat med det sista av översättningen av Alex text. Det sista stycket handlade om deras flykt till Österrikiska gränsen där de sedan tog sig vidare, pappa mot Sverige och Alex mot Australien, men då de båda egentligen siktade på Amerika. Jag kan inte annat än tänka på hur läget ser ut i Europa idag, tänk om gränsen hade varit stängd när pappa kom till Österrike i november 1956, tänk om inte världen och Europa hjälpt till då. Hans enda val hade troligen varit att försöka ta sig tillbaka till hembyn, hoppas på att inte springa på några ryska soldater på vägen, som slaktade de som var på flykt ur landet. Väl framme, om han klarat sig så långt, försöka hitta ett gömställe och gå under jorden i hur många år? Bara för att han med så många andra landsmän ville ta tillbaka sitt land från ryssarna. Vi som är uppväxta i Sverige har nog svårt att greppa allt detta med krig, flykt och vad det innebär att förlora allt, se människor dö bredvid ens sida och inte veta när och om man får se sina nära och kära igen. Jag tror inte vi fattar vad det gör med en människa. Men gränserna var inte stängda denna novemberkväll utan min pappa tog sig över gränsen och blev väl mottagen för att starta sitt nya liv utanför hemlandet. Med allt det skulle innebära för honom.

IMG_20160325_165301

 

Mamma & Pappaprojektet

Mycket just nu handlar om min pappa. Inte för att han är viktigare än mamma utan för att det är vad jag jobbar med just nu. Min syster och jag har diskuterat om vi ska ”dela” på våra föräldrar, att vi jobbar med varsin. Då jag har den främsta kontakten med Alex i Australien var det naturligt att jag skulle fokusera på pappa och hans historia. Iallafall för nu.

Men min mamma då? Min mamma är världsbäst på att vara mamma, att vara kvinna, att vara människa. Hon har förlorat många nära i sitt liv, tillochmed en egen dotter, men hon har stått pall och inte ryggat tillbaka för nya utmaningar eller äventyr. Hon är en av de starkaste och mest förvirrade personer jag känner och med hennes  styrkor och svagheter beundrar jag henne djupt. Till skillnad från min turbulenta relation med min pappa där vi båda föddes med lika hett temperament är mammas och min relation lugn och harmonisk. Vi kan bara vara i varandras sällskap och när vi har något att säga så pratar vi. Mamma har varit den som inte bjudit på motstånd utan har tillåtit mig att fatta mina egna beslut utan att alltid säga sin mening i frågan.  Hon har alltid varit nyfiken på mina val i livet men accepterat dem som de val de är och litat helt och fullt på att jag fattat rätt beslut för mig. Hon har aldrig vad jag minns kommit med förmaningar utan vi har haft och har en ömsesidig respekt för varandra vilket har fått mig att aldrig vilja göra henne besviken genom att svika hennes förtroende.

Min mamma är en cool mamma som testade meditation när det var helt nytt i Sverige och ansågs som det flummigaste som hänt världen, hon började jobba när alla av det lilla samhällets kvinnor fortfarande var hemmafruar och hon skaffade samtidigt körkort för att få känna sig fri. Hon skolade om sig sent i livet och har haft två karriärer i sitt yrkesverksamma liv. Som pensionär har hon lärt sig healing i Indien, promenerat den gamla pilgrimsfärden mot Santiago de Compostela i Spanien , börjat styrketräna på gym och för första gången i livet bott själv, och älskar det.

Min mamma har förlorat kärlek, på det grymmaste sättet någonsin, men ändå lyckats resa sig upp och upptäcka livet och kärleken igen. Min mamma är inte rädd för något, det som händer händer säger hon bara och rycker på axlarna. Allt har en mening och det finns alltid en lärdom i det som händer. Det är min mammas livsfilosofi. Ingen dum mamma jag har! <3

10626519_10153255518587814_5758368669733633903_n

 

Det kreativa flödet

Hon satt där på bussen,  huvudet värkte lite och kroppen kändes rastlös över att inte fått den vila den behöver.  Blicken glider över det vaknande landskapet som glider förbi utanför fönstret och tankarna flyger fritt. En bild av hennes far dyker upp för hennes inre och ögonen börjar tåras och halsen känns trång. Han finns henne närmare nu än vad han gjort under flera års tid och saknaden är tillbaka fast på ett annat sätt än tidigare.  Nu har hon en annan bild av honom, ur en vuxens persons perspektiv. Allt han behövt offra,  allt han behövt lämna i sitt liv för att överleva. Trots saknaden är hon stolt,  så stolt över sin far som vågade stå upp för sig själv och sitt folk när han inte visste vad hans egen utgång skulle bli.  Min far, min pappa,  min förebild.

Det kreativa flödet

Det där med att läsa. Att ha förmånen att kunna läsa. Jag har alltid älskat känslan när verkligheten krymper och bokens värld öppnar sig. Att få sitta hela dagarna och vara med om en massa äventyr i många olika länder och tidsåldrar, i draman och mardrömmar. Att få följa med karaktärerna på deras livsresor. Jag får möjligheten till att bli berörd, att känna genuin glädje, sorg och skräck. Att kunna känna sådan separationsångest och saknad när jag avslutar en riktigt bra bok, känslan som lever kvar och minnena av textrader som finns kvar hos mig många år framåt. Det där med att läsa, att ha förmånen att kunna läsa. Det är något att vara tacksam över.

Böcker_stor

 

Mamma & Pappaprojektet

Under veckan har jag försökt att sprida ut mitt arbete lite då det är ett tungt och energikrävande jobba att sätta sig mitt in i revolutionens center. Jag översätter delar av Alex text som kan vara bra som grund för vårt vidare arbete och parallellt som de händelserna rullar fram läser jag ur ”Studentens dagbok” om samma händelse. Jag försöker också läsa faktatexter för att få samma händelse beskriven ur olika perspektiv så jag kan få en så klar helhetsbild jag kan. Det är först när jag gör detta som jag för första gången verkligen förstår vad min pappa gick igenom. All den skräck och upphetsning som spred sig över Budapests gator de dagarna.

Jag och syrran författade ett brev  häromdagen när jag var hos henne. Ett brev till vår fars kvarvarande systrar i Ungern. Vi har träffats endel under årens lopp, men sen pappa gick bort har det blivit mer sällan mellan tillfällena då vi lever olika liv och inte talar samma språk på flera olika plan. I brevet ställer vi frågor om pappas barndom och uppväxt, vem var han som bror och son? Frågor vi gärna vill ha svar på för att bilda oss en så realistisk bild av pappa som möjligt och underlätta för oss i vårt vidare arbete.

Jag gillar att lära känna pappa på det här sättet, då jag aldrig fick en chans att göra det när han var i livet. Blandat med de där jobbiga känslorna så finns det ändå en känsla av tillfredsställelse av att äntligen få göra det.

 

 

Att skriva, Det kreativa flödet

Det kan vara en bild, ett foto, en färg eller form. En konstutställning eller ett par ord, en blomma eller doften av natur. Ibland kan minsta lilla kicka igång det där. Den senaste veckan har jag sökt min inspiration i böcker, jag har precis läst ut ett par  böcker som gett mig ett nytt perspektiv till mitt skrivande och en ny bok med ett helt annat grepp. Alla skönlitterära med sitt speciella berättande. En av dem inspirerade mig till en shortstory som jag nästan känner mig klar med och en fantastisk konstutställning av konstnären Karin Broos inspirerade mig till att fota igen (den första bilden är en av hennes akrylmålningar som nu visas på länsmuseet i Örebro). På morgonens promenad ner till badplatsen hos min syster stannade jag upp och hittade bilderna för dagen. I några av dem kan jag nästan se Ronja Rövardotter flimra förbi, och en textrad dyker upp i mitt inre, en ny historia att berätta kanske?

 

 

 

Det kreativa flödet

Känslorna ligger på ytan. All research för mig närmare kärnan. Pappa var verkligen där. MITT I händelsernas centrum. När allt hände…. <3

2501712_1200_675

foto: Sveriges radio

Mamma & Pappaprojektet

Att skapa en mall för sitt arbete, det är vad jag gör just nu med hjälp av min syster. Hur går vi vidare, vad behöver vi veta för att kunna fortsätta i vårt skrivande om mamma och pappa? Vad vill vi beskriva och berätta om dem och hur får vi fram de fakta vi behöver?

Mitt jobb idag är att läsa igenom min släkting Alex beskrivning av upploppen i Budapest, vad är användbart för oss, vad behöver vi veta mer om och finns det följdfrågor till honom. Jag fortsätter också att läsa om händelserna i Budapest 1956 i en skildring av Laszlo Beke, Studentens dagbok som jag hittat på biblioteket,  och även annan historisk fakta jag kan hitta i ämnet, bland annat gamla radiosändningar om upploppen. Är man osäker på vad som hände kan man lyssna på detta..Min pappa var en av många studenter som deltog i demonstrationerna i Budapest 1956. Avgörande ögonblick – En återblick från 1957, SR

10731035_10153414891212814_1978476776056644733_n

 

Det kreativa flödet

Den där processen som sker i huvudet hela tiden. Pusselbitar som först känns som de aldrig kommer att passa ihop men som så småningom bildar en tydligare bild där de ena biten efter den andra passar ihop. Det mest påfrestande är stressen och förvirringen och tvivlet att detta inte alls kommer att gå,  JAG kan ju inte detta, hur kunde jag tro det?  Ibland lyckas jag ”glömma bort” att jag inte kan och vet ni, det är då det går! Det slog mig igår när jag bowlade med mina arbetskompisar,  efter en veckas tvivel på mig själv. Jag fastnade i tekniken och att försöka för mycket istället för att slappna av. Min sista omgång kastade jag bara klotet, lite på skoj….strike! Det är kanske så jag måste göra detta! Lite på skoj och inte fastna i teknik och att försöka för mycket. Det tror jag att jag kan!

11224419_10154423671482814_3471342553900811061_n