Att skriva

Dagdrömmar, drömmar för livet och drömmar man upplever i sömnen. Hur påverkar de oss? Fantasier, mål, fragment av minnen, önskningar..

Inatt hade jag drömmar som både var fragment av minnen men också en grym påminnelse om hur livet kan bli. Hur människor man förlitat sig på bara vänder ryggen till och man står där handfallen. Idag lever jag i efterdyningarna av nattens historia, känner mig låg, känner saknad och lever i minnen av det som varit. Bitterljuvt men jag är ändå på ett bra ställe i livet nu.  Stycken och känslor av det som varit och det som blev dyker upp ändå, och det tillåter jag.

Dagdrömmar, har jag ofta haft och har även idag om inte lika ofta som när jag var yngre. Härliga pirrande som man kan leva på länge. Hur skulle mitt liv se ut om jag vågade…om jag valt en annan väg…ett annat liv…ett annat land…

Drömmar för livet, önskningar och mål. De drömmarna har aldrig varit så starka för mig, jag har aldrig haft något tydligt mål. Men en bild har jag haft så länge jag kan minnas. Mina bara fötter, kanten på en klänning, trätrappa, sommar. Jag går ner för trappan, klänningen blåser lite i den varma brisen, fötterna landar i det friska gröna gräset….Min dröm, ett liv på landet, bara existera. Ingen stress inga krav, bara vara. Jag hade den drömmen inom räckhåll. Men jag ger inte upp. Den bilden kommer att bli sanning, en dag. <3

 

 

Det kreativa flödet

En av de svåraste sakerna i livet, som jag upplever det, är att lyssna till sig själv. Att höra sin egen sanning om den man är, vad man gillar och varför man agerar på så sätt som man gör. Att våga se sig själv och acceptera den man är,  sina mönster och de bättre och de sämre sidorna.  Att respektera sig själv och andra i sin omvärld så pass att man vågar vara den man är fullt ut, utan rädsla för vad andra ska tycka och tänka. För mig är detta ett ständigt arbete och i efterdyningarna av en kris är det lätt att se saker klarare. Jag är i ständig utveckling, som en orm som ömsar skinn. Och det är jäkligt spännande.

 

15338644_10155502433172814_375958990125734202_n

 

 

 

Att skriva

868c7741fba3326c93aae9cc2b7ac7b9Bild: Pinterest

 

 

Demoner

Hon sprang. Så fort att hon nästan snubblade i det höga gräset.  Stråna tycktes vara nära att omsluta sig kring hennes ben, som händer som försökte hindra hennes flykt. Bara hon visste vad hon rymde från, bara hon visste varför. Men det skulle inte hjälpa, då demonerna inte jagade utan fanns inom henne. Men hon valde ändå att springa. Ängen luktade sommar, en torr sommarkväll. Hon snavade till då gräset äntligen fick tag om hennes anklar och hon föll. Föll hon till marken eller föll hon längre än så? Hon visste inte säkert. Andningen var kort och kom stötvis. Hon blundade, eller trodde sig göra det i alla fall.  De var snart ikapp, hon kände det på kylan som spred sig genom hennes tår, uppför smalbenen och mot låren. Det stack i fötterna. Hon spärrade upp ögonen och kastade sig upp igen. Inte än, hon orkade inte än. Demonerna kallade…och hon började åter att springa.

 

 

Att skriva

Jag minns att det kändes helt overkligt att faktiskt vara på andra sidan jordklotet…

Av sömnbrist och nervositet så somnade jag snabbt i bilen och vaknade först när Amy väckte mig från framsätet. Vi hade stannat framför en snabbmatskedja, det var redan middagsdags. Det kändes konstigt att vara här, hos släktingar jag senast träffat när jag var 12 år. Men samtidigt kändes det tryggt, Alex och Amy gjorde allt för att jag skulle känna mig välkommen. När vi ätit så var det bilresa igen, det började regna och ljudet mot rutan som blandade sig med rösterna från framsätet vaggade mig åter till sömns. När jag vaknade nästa gång var det mörkt och vi hade än en gång stannat. På Alex och Amy förstod jag att vi var framme. Jag klev ut ur bilen, här hade det inte regnat utan luften som mötte mig var varm och doftade….ja, det doftade Australien. Även om vi var ute på landet så var det inte tyst. Mörkret fylldes av djurens läten, syrsorna lät högre här än hemma och nånstans därute slog en fisk i vattnet. Jag följde efter dem båda in i huset, de hade tagit ur mina väskor från bilen och ställt in dem i det första rummet till höger. Jag var fortfarande sömndrucken och kände mig konstigt nog både klarvaken och väldigt trött. Jag gjorde mig snabbt iordning och somnade sedan mellan rena lakan. Ett knackande i väggen bakom mig väckte mig och jag satte mig konfunderat upp. Ljudet återkom inte men Alex och Amy stökade omkring nånstans i huset så jag klev upp och tassade försiktigt ut ur mitt rum. Nu flödade solen in genom fönstren och jag kunde nästan känna värmen som dallrade därute. Ute i köket satt Alex vid frukostbordet, han sken upp i ett leende när jag sömndrucket klev in i köket och reste sig upp för att ge mig en kram. Med sin bullrande röst och främmande dialekt frågade han om jag sovit gott och jag nickade jakande. Han tog fram ett glas och hällde upp juice åt mig och nickade mot altanen. -Gå ut och se dig omkring om du vill. Jag tog glaset han sträckte fram och gick ut genom den öppna dörren. Värmen slog emot mig. Syrsorna från igår var borta och det enda som hördes nu var tjatter och skrik från några fåglar i träden. Jag bara stod där och insöp allt, limeträdens doft, persikoträden, eukalyptusträden längst borta i trädgården där jag förstod att dammen var, alla växter jag aldrig sett förut. Och framför allt doften. Doften av Australien.

Att skriva

Är…

Glädje, energi, kreativitet, åtrå, känsla, rörelse, sanning, ärlighet, öppenhet, nakenhet, sårbarhet, vackert, oändligt, omättligt, närhet, ömhet, respekt, tillit, Kärlek till Livet.

<3

 

Att skriva

Här hade hon suttit och studerat världen därute, genom fönstrets smuts och speglingar. Tidiga morgnar när dagen ännu inte vaknat, och inte heller hon. När livet var som tyngst och det enda som lugnade var att se dagens ljus återvända. Under en filt, med en kopp te eller ingenting alls. När tankarna snurrat som mest, eller när tankarna var sega som kola. Olika gråskalor som mötte skarpa toner av orange, rosa och gult, världen bugade sig framför henne. Bad henne att resa sig upp och vara med, bjöd upp till dans. Vissa dagar vände hon sig från ljuset, orkade inte vakna. Andra dagar såg hon inbjudan från vinden i träden, snön som föll och molnen som vandrade. De dagarna kunde hon le och ta in allt det vackra som världen erbjöd, de dagarna höll hon sig vaken.

 

de6da1e0843c07518ee704d3a768befcBild: Pinterest

Att skriva

b915de053c16c7739246c370e6bc7c92Bild: Pinterest

 

Cry baby

Just som benen vek sig såg hon hennes ansiktsuttryck. En stel mask över de välbekanta drag hon kärleksfullt studerat så många gånger tidigare. Ögon som var välbekanta tittade på henne men med en främmande blick hon aldrig sett förut. Den här människan var någon annan, det var inte längre hennes bästa vän utan någon hon inte kände, inte hade något förflutet med. Hon landade på knäna och i samma stund stöten och kylan från det kalla golvet nuddade vid henne vaknade hennes reflexer till liv, och hon började gråta. Storböla, lika fult som när man var liten och gjort sig illa och äntligen fick vila i sin mammas famn. En förlösande gråt. Något som släppte. Hon hade känt att det inte var som förr, något hade skavt de sista gångerna de setts och den tidigare så varma ömhet som alltid funnits mellan dem hade känts lite sprucken, naggad i kanterna som mormors fina gamla tekanna. Hon hörde hur Elin rörde sig men tittade inte upp, tårarna rann fortfarande men gråtattacken var över, för nu. Hon hörde hur något dinglade framför hennes ansikte och tittade upp. Halsbandet. Halsbanden de köpt som symbol för deras vänskap. De halsband som symboliserade den kvällen de först träffades. På bion som visade gamla kultfilmer den där veckan i november. Hur båda hade stått utanför bion och väntat på dejter som inte dök upp, och efter en stund lite smått generat lett mot varann. Det var du som tillslut hade brutit isen när du sa med höjt ögonbryn, ”Johnny Depp?”. Jag hade svarat ja med ett generat skratt, och det hade varit början på vår historia.

Att skriva

Att leva som medberoende, att bryta ner sig själv helt genom att ge allt till en annan. För att inte få tillbaka något mer än lögner, svek och brustna löften. Att se den man älskar förändras i sitt missbruk och sin förnekelse till någon som man inte känner, att se den personen, som sällsynt visat upp sitt innersta för dig, nu bara vända sig bort och neka till att ha varit den personen alls. Att veta att klokskapen finns därinne, även om personen själv inte vet det och dövar sig till den enda personen hen tror sig duga till. Att inte förgås av den frustration och sorg det innebär att stå utanför och titta på. Att vara personen som stått bredvid, dunkat huvudet i väggen flertalet ggr, vara den som försökt rädda den andre, gett så mycket, fått så lite. Att ha dragits med i hens strålglans, för när strålkastarljuset ligger på dig, då tror du dig vara den enda, för att sedan bytas ut mot nästa drog och strålkastarljuset försvinner. Att hitta sig själv och förstå hur ett medberoende ser ut. Hur en missbrukspersonlighet ser ut. Förstå att det inte är mitt fel. Förstå att det är en sjukdom hos oss båda. Att släppa taget. Jag bearbetar och plockar upp mina bitar för att blir hel, och försöker att inte gå in i mitt medberoende och gå sönder igen när hen inte gör detsamma utan fortsätter att fly, utan att stanna och känna efter….Släppa taget. <3

Att skriva

369b4e413ea8ee229a9d3700ee653367

Bild: Pinterest

 

 

Tid

Jag kunde se dem sitta där. I sina plymklädda dräkter med underligt förvrängda masker över sina ansikten. Luften befann sig i ett vakuum och ljuden som de åstadkom med sitt enfaldiga tjatter tycktes som i en glasburk under vattnet, som ett lock för mina öron. Jag såg ner på min kropp, var jag verkligen tillbaka här? Eller var det ännu ett hjärnspöke från en svunnen tid. Jag tittade upp igen och något släppte. Vinden tog försiktigt tag i grenarna som skuggade mig och fick solens strålar att strila in mellan trädens stammar. Fåtöljernas kuddar var nu tomma och slitna. En svag doft av förruttnelse kittlade mig i näsan. Jag andades in och kunde nästan höra ljudet av stråkar när jag andades ut. De fanns där, precis under ytan, bakom det som fanns nu. Ett gällt skratt fick mig att rycka till, Adrianne! Men när jag vände mig mot henne var hon borta igen, ett spöke. Jag mindes doften av hennes hår, nästan som om det fladdrade förbi mig nu mitt i ett danssteg. Jag blundade och när jag öppnade ögonen var de alla där igen. Toby, Adrianne, Kitty och Rebecka.  Ingen tid verkade ha förflutit.  Kitty höjde sitt glas till en skål, hennes mask förvrängdes i solens strilande ränder och jag kände de andras blickar på mig. De väntade. Luften blev stilla. Det surrade i öronen och vakuumet återkom. Jag blundade igen, överlade med mig själv fast jag redan hade alla svar.  Jag öppnade ögonen, de satt kvar i samma positioner, nästan övernaturligt stilla. Jag såg dammkornen som dansade i ljuset och tog ett kliv emot dem. En muskel ryckte i Adriannes mungipa, nästan triumferande. Jag tog ett steg till. Värmen de utstrålade slog emot mig. Det surrealistiska, åtråvärda i deras värld påminde mig om den jag en gång varit. Ett steg till och den stabila logiska verklighet jag kom från skulle vara borta, kanske för alltid. Mina fötter rörde sig, jag var än en gång fast i denna dammiga tid, denna spillra av dekadens, och jag älskade det.

 

Att skriva

När man kommer till en avgrund och måste hoppa, då det som en gång fanns har rämnat runtomkring. När de egna konturerna har suddats ut och smält samman med en annan och man inte hittar tillbaka till den man en gång var. När inga val finns fast man så gärna vill stå kvar i tryggheten, på kanten av stupet, och slippa se det man vet eller inte vet väntar därnere i mörkret. När man måste våga. Våga lita på att man kommer att landa på sina fötter på botten av ravinen, att det är en nödvändighet att hoppa för att komma vidare. När man måste lita på att man liksom fågeln Fenix kommer att resa sig igen, med färger som lyser starkare än förut. När man måste skiljas, för att ge varandra en chans att byta skrud och hitta tillbaks till sina konturer och färger igen. När man måste våga ta klivet, och lita på att hjärtat inte slutar slå utan kommer att slå starkare än tidigare. När man måste vända blad, och skriva en helt ny historia.