Att skriva, Det kreativa flödet

Ordet författare. Det är så läskigt och för mig ligger så mycket prestige i det ordet. När får man kalla sig författare?

Vissa skulle nog säga att man är författare när man ger ut en bok, eller blir publicerad, vilket jag nog själv alltid tänkt. Men en vän framhärdade att man är författare när man känner att man måste berätta, när ordet tar över och det blir det viktigaste uttrycket du har. När orden formar sig i skrift och du skapar, med en drivkraft och vilja. När du tar klivet och prioriterar det skrivande ordet, när du är i en skapandeprocess. Då. Är. Man. Författare.

Jag kan med glädje säga att jag passar under båda kategorier. Jag har blivit publicerad på ett förlag, under ett annat namn, och jag är i en skapandeprocess och prioriterar mitt skrivande.  Efter att ha vridit, vänt och smakat på ordet, vågat säga det högt, känna in, så kan jag äntligen med stolthet säga att jag är en. Författare. Mariah Levicsek – Författare.

Att skriva

6a701fcaa285dd3aaa37bf7d305496c3Bild: Pinterest

 

 

Du

Du ville inte längre. Inte längre som jag. Tiden slog dig an och du började gå. Gå vart det visste jag inte men du började försvinna. Det var grått och jag visste inget längre. Inte längre om inte du fanns i mitt inre. Själen sträcker sig efter det saknade men du är borta. Ekot skär. Du visste inte men det betydde något för mig. Vår vänskap. Utan den ekar hela jag tomt. Som en vas utan blommor. Du lekte hela tiden med mina tankar och med mitt jag, bara för att vända dig bort till något annat, en annan värld utanför mig. Du trodde aldrig att jag visste, visste om det mörka i dig som du själv ville dölja. Jag såg det men du gick för att du trodde att jag inte gjorde det. Att vår vänskap var lögn för mig och att du kunde hitta sanningen hos någon annan. Ett foto vad allt som fanns kvar av dig. Du tog allt annat när du gick och med saxen jag håller i finns snart inget kvar av dig. Du. Den du var. Och den jag var.

 

Att skriva, Mamma & Pappaprojektet

”Jag hade tappat bort mina vänner i kaoset och så snabbt jag kunde smet jag ut mellan springande människor när jag fick en kraftig knuff i axeln som fick mig att tappa balansen för en stund. Jag snavande fram till en husvägg och tog stöd mot den medans jag gled ner på huk och tog in scenen snett framför mig. Ett par stora strålkastare på radiohusets tak tändes och bländade folkmassan i mörkret, antagligen för att lugna men i stället började flera demonstranter kasta sten mot byggnaden. ”Här!” sa en ung pojke bredvid mig och lade en i min hand. Han pilade sedan vidare i massan och försvann. Jag satt kvar mot husväggen en stund medan det rasade omkring mig, tog sedan ett andetag med handen hårt knuten om tegelstenen, reste mig upp och tog sats för att springa in i tumultet igen. När jag var tillräckligt nära slungade jag iväg den tunga stenen mot byggnaden med ett stumt vrål på läpparna, jag var för rädd för att få fram ett ljud. Jag föll ihop på huk av ansträngningen och just då började det vina omkring mig. Innan jag fattade vad som hände skrek någon ”De öppnar eld!”

radiohusetBild från ibtimes.co.uk (Laszlo Almasi/Reuters)

 

Det kreativa flödet

Vilket kraft det ligger bakom inspirationen. Den där vågen av värme och pirr i hela kroppen som bara växer och växer tills den får möjlighet att pysa ut.  Idag blev jag totalt överrumplad av den på min morgonpromenad. Morgonens kyliga luft, diset som låg tung över marken och Kent i mina lurar fick mig att föras till John Ajvide Lindqvists förortsgestaltning i ”Låt den rätte komma in”. Grått, krypande, svenskt….

Jag tänker väldigt bra när jag är ute och går. Det är som att alla trassliga idéer och tankar blir klarare för varje steg jag tar. Jag har lättare att se allt som en karta i mitt huvud,  med trådar som binder ihop olika platser och liv.  Idag hade jag helt andra planer men det var bara att böja sig för kreativiteten. Med frusna fingrar efter de anteckningar jag gjort i telefonen så samlade jag mig framför datorn med en kopp kaffe för att förlänga mitt tillstånd av kreativitet. Jag tror att jag kanske är något på spåret, det känns kul, nytt och väldigt spännande!

Bilder: Pinterest

 

Att skriva

8e797a28630a090ae1574a20896d6d83

 

Iakttagen

Hon var så trött på att alltid känna sig såhär. Som om hon hade kola i kroppen, seg och sliskig. Hennes huvud kändes som inpaketerad i plast, varje andetag stannade i ett varmt fuktigt moln framför hennes läppar och sögs in igen med nästa andetag. Alltid iakttagen, aldrig avslappnad och alltid på tå. De kunde komma närsomhelst, de där som hon inte ens kunde minnas vilka de var längre. Hon visste bara att de skulle dyka upp, jämt när hon vågade tro på att det var över kom bakslaget. I efterdyningarna kom svettningarna och skakningarna, hennes leder kändes som de rörde sig under hennes hud och bytte plats med varandra. Plågorna brukade få henne att bli liggande i flera dagar, kippandes efter luft, in och ut ur medvetande. Med tiden kändes kroppen starkare och inte lika blåslagen, men då tog rädslan över, rädslan för när det skulle ske igen. För det gjorde det alltid. Hon var iakttagen. Hon levde i ett mönster av rädsla, en cirkel som återupprepade sig gång på gång. Ibland önskade hon att kroppen helt enkelt skulle ge upp, att lederna skulle vrida henne i sådana plågor att hon skulle försvinna i ett behagligt mörker, bort från detta. Men det fick hon aldrig, det såg de till. De där. De som iakttog.

Att skriva

Idag ser jag tillbaka på året som gått. Ett år som började helt uppochner utan navigation upp till ytan för att kunna hämta ny luft. Ett år som började med en nyårsdag där jag låg på toaletten och kräktes upp det lilla jag förmått mig att äta under de första hemska veckorna. Spyor av ångest och sorg. Jag kunde knappt gå ur sängen vissa dagar, paralyserad av känslor och ensamhet men jag visste att jag var tvungen, livet går ju vidare hur hemskt det än kan kännas ibland, det har jag tidigare erfarenhet av. Att helt tappa fokus och fotfäste, att inte veta vem man är utan den familj man valt att leva i. Att inse att den kärlekshistoria man trodde sig vara livet ut bara skulle vara ett kapitel i ens liv. Det gör ont. Och extra ont när sjukdom är det som fick allt att falla. Sjukdom vi båda hade och närde varandra i.

Det här året har jag lärt mig att hitta tillbaka till mig själv, till den mittpunkt som är jag. Och att alla känslor är tillåtna. Mycket tack vare de vänner, familj och människor, både nya och gamla, omkring mig som på olika sätt hjälpt och stöttat. De som låtit mig få gråta ut i deras soffa, pratat och ältat i oändlighet, varit mig lojal i alla mina känslor, talat mig tillrätta när jag spunnit iväg i ångest, tagit hand om mig när jag inte orkat ta hand om mig själv, lärt känna och förstå att det inte var mitt fel när sjukdomen var som värst, skrattat med mig, peppat mig och pushat mig i rädslor till allt det nya, funnits där hela tiden…

Det här året har jag varit tvungen att göra stora förändringar för att hitta en ny version av mig själv. En ny lägenhet, ett nytt jobb med nya kollegor, nya tankar om min framtida karriär. Jag har utmanat mig i nya miljöer och situationer, fått nya relationer ur de gamla, stått på rullskridskor för första gången i mitt liv, äntligen tagit tag i drömmen att stå på en teaterscen och tagit mitt skrivande mer på allvar. Jag har känt pirr i mitt hjärta igen, två gånger under detta år. Det första pirret hjälpte mig att hitta styrkan i mig igen, att våga vara öppen och ärlig mot mig själv i allt jag känner och är. Det andra pirret har hjälpt mig att hitta tilliten till att våga stanna upp i känslan och vara här och nu…

Det här året har gett mig så mycket, när jag förlorat så mycket. Jag har visat mig själv att jag har styrkan att gå vidare när jag inte orkar gå vidare, och att om jag bara lyssnar till mig själv kommer jag få precis allt det jag önskar mig. Redan nu sitter jag med så många erfarenheter rikare och med så många nya och gamla vänner i mitt liv vars relationer har vuxit med mig detta år. Mina drömmar för framtiden är nya och den framtidsbild jag så länge hade har nu bleknat. Bilden jag ser idag är en bild av Mig. Fortfarande suddig i kanterna, men jag ser att jag är där jag vill vara, och att jag är lycklig. <3

 

 

Att skriva

307beeb42264dc19f2a1493df01686f5

 

Dagen

Dagen började som alla andra. Jag klev upp och stack ner mina kalla fötter i de varma men slitna ulltofflorna som huserade vid fotändan av min säng. På vägen till toaletten satte jag på kaffebryggaren som jag som vanligt laddat kvällen innan då allt jag företog mig på morgonen kändes som i en dimma. Jag hällde upp kaffe och en skvätt mjölk i den vanliga kaffemuggen och med den i min hand öppnade jag altandörren, drog den stickade koftan jag krängt på mig när jag satt på toaletten om mig, och klev ut på däcket som var täckt av en hinna av frost.  Det blev fotspår i det frusna av mina tofflor och det ångade ur kaffemuggen och min mun. Jag tog upp en cigarett ur fickan och tände den med en tändare som hade blivit bortglömt på altanräcket. Kylan och nikotinet fick mitt huvud att kvickna till och med ett djupt andetag kände jag tillförsikt för dagen. Det skulle blir en fin dag. Jag kisade mot solen som sakta steg över grantopparna framför mig, den täta skogen var fortfarande höljd i mörker och gömde ännu nattens mysterier. Det skulle bli en bra dag. Jag tog en klunk av mitt kaffe, värmen spred sig i min kropp och jag log. En fin dag.

Det kreativa flödet, Mamma & Pappaprojektet

Det är inte så ofta det händer, men när det händer; Wow!

Idag vaknade jag till en helt oplanerad dag, en dag helt utan måsten. Sådana är värdefulla, när man bara får känna in vad man känner för just där och då. Jag ville skriva…Om pappa. <3 Jag plockade fram ett av de kapitel som är klara i sitt första utkast och satte igång. Och vad det flöt, jag var där, bredvid min pappa och Alex. Mitt i härdsmältan av det som var Ungerska revolutionen. Från att tidigare ha harvat med att bygga en ram av text, som inte alls är så givande och roligt, till att nu få redigera och fylla i texten med färger som jag tidigare inte sett. Ibland krävs det att en text får ligga och vila, innan man kan ta upp den och se den i ett annat ljus. Och dessa dagar, när det bara flyter på är så värdefulla när livet rullar på med alla sina måsten. Hela dagen blev jag sittande, med den texten och lite annat smågrejs. Jag hade glömt hur kul det är att spendera en hel dag till sin kreativitet, jag vet inte när jag gjorde det senast. Snart igen. Jag lovar. Namaste. <3

2a976f50e7b78e3564e0b5dd315276c6

Att skriva

Kylan från stenbänken hade spridit sig i kroppen och mitt kaffe hade nu hunnit bli kallt. Jag skulle precis resa på mig för att sträcka på benen när jag såg något gyllene fladdra i ögonvrån. Kroppen visste innan hjärnan hann att registrera, jag hade sett den halsduken tidigare. Närmare bestämt 20 år tidigare. Hjärtat slog ett extra slag när jag trodde att det var dig jag såg, men förstod sekunden därpå att det inte kunde vara möjligt. Det här var en ung kvinna, lika ung som du var då. Jag satte mig ner igen, mest på grund av chocken, och studerade kvinnan. Hon hade samma hår som du men färgen var mörkare, mer fyllig. Kanske resultatet av dagens oändliga utbud av skönhetsprodukter. Kvinnan hade en kort brun skinnjacka i modern modell och ett par tighta mörkblå jeans.  Hon hade samma målmedvetna steg som du och det var något i sättet hon förde sig som påminde om den dagen för så länge sedan….

Att skriva

untitled

 

Näckrosen

Hon hade gjort det! Klarat det! Trots alla skeptiska blickar och viskningar hade hon gjort det! Hennes hår var blött och det kalla dyiga vattnet droppade ner på de nakna armarna och hon huttrade. Vinden var sensommarkylig och hennes klänning smetade sig kall kring hennes lår. Rännilar av brunt lervatten rann ner över hennes fötter och sögs upp av det torra gräset. Vad skulle hända nu? Hon hade offrat sig för detta, vilket ingen tidigare vågat och hon kunde känna på energin i luften att ingen annan heller visste vad nästa steg var.  Hon hörde en harkling, det var Mr Wells som tog ett steg fram genom folkmassan. Han såg sammanbiten men bestämd ut, som om han brottades med sig själv i en osynlig fråga.

-Som ni alla vet, så är det en stor ära att gratulera!…Hans röst dog bort innan han tog sats igen…Lily! som har visat stort mod! Att med sådan…han tystnade igen som för att smaka på vilket ord som bäst skulle beskriva hennes bedrift…målmedvetenhet..eh…där blev han stående, tyst, och såg förvirrat liten ut..

Ett skrik, klagande, långdraget svepte in över skogen. Lily satte instinktivt sina händer för öronen och hukade sig. Kunde det vara? De andra reagerade som hon, förstod nog…paniken uteblev och istället spred sig en paralyserande skräck….Är det nu det händer? Hon kände ett tryck mot sitt huvud, så stark, att hon inte kunde stå emot…Blomman gled ur hennes hand när hon föll mot marken, och ljuset försvann…