Det kreativa flödet, Mamma & Pappaprojektet

Det är inte så ofta det händer, men när det händer; Wow!

Idag vaknade jag till en helt oplanerad dag, en dag helt utan måsten. Sådana är värdefulla, när man bara får känna in vad man känner för just där och då. Jag ville skriva…Om pappa. <3 Jag plockade fram ett av de kapitel som är klara i sitt första utkast och satte igång. Och vad det flöt, jag var där, bredvid min pappa och Alex. Mitt i härdsmältan av det som var Ungerska revolutionen. Från att tidigare ha harvat med att bygga en ram av text, som inte alls är så givande och roligt, till att nu få redigera och fylla i texten med färger som jag tidigare inte sett. Ibland krävs det att en text får ligga och vila, innan man kan ta upp den och se den i ett annat ljus. Och dessa dagar, när det bara flyter på är så värdefulla när livet rullar på med alla sina måsten. Hela dagen blev jag sittande, med den texten och lite annat smågrejs. Jag hade glömt hur kul det är att spendera en hel dag till sin kreativitet, jag vet inte när jag gjorde det senast. Snart igen. Jag lovar. Namaste. <3

2a976f50e7b78e3564e0b5dd315276c6

Att skriva

Kylan från stenbänken hade spridit sig i kroppen och mitt kaffe hade nu hunnit bli kallt. Jag skulle precis resa på mig för att sträcka på benen när jag såg något gyllene fladdra i ögonvrån. Kroppen visste innan hjärnan hann att registrera, jag hade sett den halsduken tidigare. Närmare bestämt 20 år tidigare. Hjärtat slog ett extra slag när jag trodde att det var dig jag såg, men förstod sekunden därpå att det inte kunde vara möjligt. Det här var en ung kvinna, lika ung som du var då. Jag satte mig ner igen, mest på grund av chocken, och studerade kvinnan. Hon hade samma hår som du men färgen var mörkare, mer fyllig. Kanske resultatet av dagens oändliga utbud av skönhetsprodukter. Kvinnan hade en kort brun skinnjacka i modern modell och ett par tighta mörkblå jeans.  Hon hade samma målmedvetna steg som du och det var något i sättet hon förde sig som påminde om den dagen för så länge sedan….

Att skriva

untitled

 

Näckrosen

Hon hade gjort det! Klarat det! Trots alla skeptiska blickar och viskningar hade hon gjort det! Hennes hår var blött och det kalla dyiga vattnet droppade ner på de nakna armarna och hon huttrade. Vinden var sensommarkylig och hennes klänning smetade sig kall kring hennes lår. Rännilar av brunt lervatten rann ner över hennes fötter och sögs upp av det torra gräset. Vad skulle hända nu? Hon hade offrat sig för detta, vilket ingen tidigare vågat och hon kunde känna på energin i luften att ingen annan heller visste vad nästa steg var.  Hon hörde en harkling, det var Mr Wells som tog ett steg fram genom folkmassan. Han såg sammanbiten men bestämd ut, som om han brottades med sig själv i en osynlig fråga.

-Som ni alla vet, så är det en stor ära att gratulera!…Hans röst dog bort innan han tog sats igen…Lily! som har visat stort mod! Att med sådan…han tystnade igen som för att smaka på vilket ord som bäst skulle beskriva hennes bedrift…målmedvetenhet..eh…där blev han stående, tyst, och såg förvirrat liten ut..

Ett skrik, klagande, långdraget svepte in över skogen. Lily satte instinktivt sina händer för öronen och hukade sig. Kunde det vara? De andra reagerade som hon, förstod nog…paniken uteblev och istället spred sig en paralyserande skräck….Är det nu det händer? Hon kände ett tryck mot sitt huvud, så stark, att hon inte kunde stå emot…Blomman gled ur hennes hand när hon föll mot marken, och ljuset försvann…

 

 

Det kreativa flödet

Vissa dagar bara spritter det i kroppen, djupt i mitt innersta. Viljan till att vilja skapa, vara kreativ…  Den senaste veckan har jag känt att sensommaren har kommit, att de mörka kvällarna initierar de klara höstdagar vi snart kommer att få uppleva. Eller de regniga dagarna spenderandes i soffan, omringad av en massa tända ljus. Min absoluta favoritårstid, hösten. Det är då jag blir mitt mest kreativa jag, det är då jag sprakar av energi, skapande-och upptäckarlusta och verkligen landar i mig själv. Mitt nyår passar nog bättre när vi kliver in i september snarare än januari. Det är då mitt nya år börjar när jag är fylld till bredden av sommarens och solens ljus, till skillnad från det mörkaste mörka mitt i vintern. Varje höst brukar jag påbörja nya projekt och jag sitter just nu och funderar på vad det kommer bli för något detta år. Kanske ta tag i och göra den där stora drömfångaren att sätta på vardagsrumsväggen, skicka ut det där brevet till olika förlag….Eller något helt annat…Vi får väl se! <3

Bilder: Pinterest

Att skriva

c43bb1bc945d21ac4006c96815e3d4ec                                                                         

 

Svett

Jag hade kunnat ta ut varje steg i sömnen, varje nyans av musiken som kändes genom min kropp och dina händers styrka som förde mig över scengolvet. Min svett blandades med våra gemensamma andetag i kropparnas ansträngning att nå perfektion. Att låta varje rörelse få liv och glömma bort det som existerade runtomkring. Mina fötter blödde, mitt huvud kunde inte vila. Vi var för nära målet nu. Kroppen tillhörde inte enbart mig längre, utan smälte samman med din i vår prestation att visa upp det bästa vi kunde erbjuda världen. Vi hade våra stunder och våra bråk när pressen blev för stor, men vi hittade alltid tillbaka till det som var vår kärna, vår passion till dansen och vår kemi i strålkastarljuset. Där var vi oslagbara och skulle vara det även denna gång, i denna nya föreställning av vad som kallades livet.

Att skriva

21fad52c959a49ccd0b528e62aeb5a13                                                                       Bild: Pinterest

 

Kyssen

Jag kände hans värme trots att han satt flera meter bort. Våra kroppar var vända mot varandra och jag kunde känna energin som flödade som en osynlig tråd mellan oss. Vi båda visste vad som väntade, men inget vågade ta steget utan höll kvar bandet sålänge vi kunde, innan någon skulle vara tvungen att bryta. Min mun var torr och hjärtat bankade, svetten bröt fram under mina armar och hettan flöt i vågor över min hud, som rysningar. Håret i nacken reste sig upp när hans blick sa mer än orden han formulerade med sin mun. Orden flöt ihop och jag hade svårt att fokusera. Han tystnade, blicken blev frågande, osäker, trevande…Det kändes som om mitt hjärta stannade, väntade och jag höll omedvetet andan. Jag blundade och kände att du kom närmare. Jag tittade upp, rakt in i dina ögon som nu var målmedvetna och utstrålade värme. Jag rörde mig som en magnet mot dig, minns inget förrän din andedräkt mötte min och våra läppar möttes. Det stötte till i själen och vågen av värme fortplantade sig i min mage och mitt inre. Alla mina sinnen försvann utom känslosinnet, som tvärtom blev starkare än tidigare. Varje nyans fick mig att skälva lite till. Jag drog mig bakåt och våra läppar skildes åt igen. Dina slutna ögonlock darrade till innan du fäste blicken i min. Jag såg en rörelse därinne, som speglade mina känslor och jag log, och du log tillbaka, rakt in i mitt hjärta.

 

 

Att skriva, Det kreativa flödet

Att skriva utan prestation. Att låta det bara komma till sig. Jag har alltid haft svårt för att inte pressa mig själv för hårt. Jag vill så gärna skapa, att tanken på skapandet snarare hindrar mig än öppnar mitt flöde.  Jag förbereder mig gärna i tanken, inhandlar canvas och färger men blir sen stående framför den blanka duken och låser mig helt. Canvas och färger är symboliskt menat men det blir lätt så för mig i de flesta kreativa sammanhang. Tanken på att utföra är på nått sätt mer kreativt än själva utförandet. Jag har känt så med mitt skrivande en tid. Vissa texter har bara kommit, men det har varit de personliga, de helande texterna. Jag har saknat att skriva fiction, ”hittepå”-texterna. Kan antagligen höra ihop med att jag varit någon annanstans i huvudet plus att jag inte alls läst i lika stor utsträckning som tidigare. Läser jag inte får jag inte inspiration till orden, till berättandet, till olika scenarion och min skapande-process blir lidande. Min resa till Härjedalen, vidderna och miljöombytet hoppades jag skulle kicka igång min lust och ambition igen. Jag har tiden till detta i mitt liv just nu, jag vill verkligen. Så igår startade jag min dag genom att bara känna in, studera fjälltopparna från mitt sovrumsfönster, andas in i yogan och bara flyta. Släpper jag så kommer kreativiteten, jag vet ju det. Men ibland är det så svårt att släppa kontrollen som med så mycket annat i livet. Men så igår kom det bara, det som legat på lur en längre tid men jag inte tillåtit att släppa fram, strukturen i den längre texten jag håller på med. Jag hittade formuleringar, vad jag vill berätta, olika kapitel och vad de ska handla om och jag har börjat hitta karaktärerna och deras bakgrundshistorier. Ger jag mig tid så kommer det. Egentligen är det så lätt. Att bara släppa kontrollen och gå på känsla. Kör!

 

Att skriva

Vänner….De viktigaste personerna i mitt liv. Min familj är mina vänner, mina vänner är familj, blodsband eller inte. Några vänner har funnits med mig i flera år, sedan tonår eller tidigt vuxenliv och vissa har visat sig när jag definierat vem jag är som vuxen. Vissa vänskaper tjänar sitt syfte under en kort period, vissa hittar man tillbaka till efter ett längre uppehåll och vissa finns bredvid en under hela livet.  Vänskap är något värdefullt och flytande, det bara finns där. En förståelse två människor emellan, en acceptans och kärlek som ibland kan vara starkare än en romantisk relation. Utan mina vänner hade jag aldrig varit där jag är idag. Mina vänner har funnits där för mig ”in sickness and in health” och när jag inte själv förmått att be om hjälp, har de slutit upp vid min sida ändå. För de vet. Mina vänner ger mig energi till livet, varma skratt och varma kramar. Livliga diskussioner, djupa samtal, åsiktsprövningar och förståelse.

Vänskap är inte alltid okomplicerat. Med vänner har jag bråkat så vi inte pratat på flera år. Missförstånd, antaganden och stolthet. Men finns samhörigheten kvar, så hittar vänskapen alltid en väg tillbaka och är starkare än tidigare. Att följa sina vänner i livet och glädjas i deras lycka och sörja deras sorger, det är så fint. Att få vara delaktig i andra människors liv, att bli insläppt och att våga släppa in så nära i sitt eget liv. Det är vänner förunnat.

Jag vill hylla mina vänner, nya och gamla och de som funnits i mitt liv och som nu är borta.  Ni alla håller en pusselbit av mig i era händer, och det är jag otroligt tacksam för! Kärlek! <3

18575572_10156056863967814_1084832120_o

 

 

Det kreativa flödet

Hur släpper man taget om någon? Även när det onda gått över och bara minnen finns kvar. Fina och mindre fina minnen men båda väldigt avlägsna, som för ett ögonblick dyker upp vid ytan i form av en luftbubbla, och sedan spricker och lämnar vattenytan blank igen. Att släppa taget, låta någon gå fri från mina tankar, att låta mig själv gå fri. Att släppa taget, genom att släppa in andra människor. Människor som ser, som uppskattar. Vänner, förälskelser och slumpmässiga möten. Genom att ge dem olika pusselbitar av dig själv, och ta små pusselbitar från dem för att få perspektiv. För att hitta och för att kunna släppa allt gammalt. Att definiera sig själv i hur du speglas i andra, och hur andra speglas i dig. Att hitta tillbaka till dig själv, genom att släppa och lämna plats för det nya…

17353234_10155864332252814_3348761236513449991_n

Att skriva

Dagdrömmar, drömmar för livet och drömmar man upplever i sömnen. Hur påverkar de oss? Fantasier, mål, fragment av minnen, önskningar..

Inatt hade jag drömmar som både var fragment av minnen men också en grym påminnelse om hur livet kan bli. Hur människor man förlitat sig på bara vänder ryggen till och man står där handfallen. Idag lever jag i efterdyningarna av nattens historia, känner mig låg, känner saknad och lever i minnen av det som varit. Bitterljuvt men jag är ändå på ett bra ställe i livet nu.  Stycken och känslor av det som varit och det som blev dyker upp ändå, och det tillåter jag.

Dagdrömmar, har jag ofta haft och har även idag om inte lika ofta som när jag var yngre. Härliga pirrande som man kan leva på länge. Hur skulle mitt liv se ut om jag vågade…om jag valt en annan väg…ett annat liv…ett annat land…

Drömmar för livet, önskningar och mål. De drömmarna har aldrig varit så starka för mig, jag har aldrig haft något tydligt mål. Men en bild har jag haft så länge jag kan minnas. Mina bara fötter, kanten på en klänning, trätrappa, sommar. Jag går ner för trappan, klänningen blåser lite i den varma brisen, fötterna landar i det friska gröna gräset….Min dröm, ett liv på landet, bara existera. Ingen stress inga krav, bara vara. Jag hade den drömmen inom räckhåll. Men jag ger inte upp. Den bilden kommer att bli sanning, en dag. <3